Václav Havel är död. Havel var dramatiker, blev dissident i det kommunistiska Tjeckoslovakien och efter befrielsen även president. Han var en författare som skrev historia.

Att Havel är en hjälte – för mig och många andra – handlar om den centrala roll som han spelade när Järnråden gick upp. Han var en inspiratör som med sitt eget liv – och till priset av förföljelse och fängelse – visade att motstånd var möjligt. Han var också en central aktör. Först inom ramen för människorättsorganisationen Charta 77 och sedan under sammetsrevolutionen.

Den 17 november 1989 började den nya tiden.

Efter sammetsrevolutionen valdes Havel till det fria Tjeckoslovakiens president. Som sådan spelade han en avgörande roll för att skilsmässan mellan Tjeckien och Slovakien kunde genomföras så smärtfritt. 1993–2003 var Havel Tjeckiens president. EU- och Nato-medlemskap stod högt på hans agenda, liksom behovet av att hålla ihop bandet mellan Europa och USA.

Havel klarade rollbytet från dissident till politiker bättre än många andra av frihetskämparna i Östeuropa. Helt enkelt var det dock inte (och kritiker har inte saknats).

Partipolitiken – även om Havel som tjeckisk president skulle stå över den – var inte lätt att förena med hans individualistiska grundhållning. För honom var politik i hög grad antipolitik: en fråga om moral och ansvar, snarare än ideologi och makt.

Den ena sidan av Havels politiska filosofi är att begränsa politikens maktsfär. Den andra är det individuella ansvarstagandet. För Havel är det civila samhället viktigare än storstaten.

Havels storhet som idébärare handlar om just detta. Att ”leva i sanning” är ett återkommande tema hos Havel. Det är kärnan i det budskap som han ger oss, till exempel i samlingsvolymen En dåre i Prag (Symposium, 1990). Att leva under kommunismen är att leva i lögn.

Kommunismen kan fångas i begrepp som diktatur, planekonomin och Gulag. Men den gör också något med de nära relationerna människor emellan, bryter ned gemensamheten i ett system byggt på ömsesidig misstänksamhet och påtvingad anpassning till maktens krav.

Stockholms stadsteater visade förra året Havels enaktare Audiens om författaren Vanek. Han har förlorat sin försörjning men har i alla fall fått ett jobb på ett bryggeri. Nu har han kallats in till bryggerimästaren som godmodigt vill ge förmåner på jobbet, om bara Vanek i gengäld ”informerar” om sig själv. Informationen ska chefen i sin tur föra vidare till organen. Att även ”skurkarna” är fångna i systemet är ett centralt tema hos Havel.

Dissident och dramatikerpresident är ord som klär Václav Havel, men grunden för hans gärning är det modiga och passionerade försvaret för mänsklig frihet och värdighet.