SVT:s två granskande dokumen­tärer om manshatet i kvinnojourernas riksorganisation (Roks) har onekligen skruvat upp tonläget i feministdebatten rejält.

Feministiskt initiativs frontfigur Gudrun
Schy­man anklagar i Metro (23/5) SVT för att ha fått kvinnojourerna att framstå som en samling galna kvinnor. Före detta stödstrumpan Ebba Witt-Brattström deppar i Hufvudstadsbladet (22/5) över att Fi:s smekmånad i medierna nu är slut, och att det är Dokument inifråns fel.

Argast är Margareta Winberg, Sveriges ambassadör i Brasilien och tidigare statsråd hos Göran Persson. Som jämställdhetsminister lurade hon i både regering och riksdag att kvinnor är offer för könsstrukturer och kommenderade sina statsrådskolleger att gå i könsmaktsskola.
För att inte tala om hur pinsam Winberg var när hon ville bojkotta Evert Taube för att hans visor inte höll måttet från jämställdhetssynpunkt.
Men extremfeminist vill Winberg inte vara. I gårdagens Expressen gick hon till frontalangrepp mot Dokument inifrån, som hon menar grovt felaktigt har framställt henne just som en sådan, helt i händerna på Roks militanta ledning.

Det kan inte uteslutas att söndagens inslag med en avspänd Winberg i brasiliansk miljö kan ha klippts på ett tendentiöst sätt. Men intervjun var rätt lång och Winbergs alla svar kan rimligen inte avfärdas som försåtliga klipp. Exempelvis går det knappast att som ett hopkok avfärda Winbergs utläggning om att Roks ledning (i vilken satanistforskaren Eva Lundgren ingår) och regeringen ”kom att ha samma uppfattning”, och att det alltid är ”en styrka för en regering att ha en stark organisation vid sin sida som, så att säga, bekräftar varandra”.
I Roks husorgan Kvinnotryck skriver Margareta Winberg så sent som i januarinumret att hon förund­ras över att inte fler kvinnor hatar män. Med tillägget: ”Så som män bär sig åt!”

Roks är en skattefinansierad verksamhet som landets kvinnojourer kan välja att ansluta sig till eller inte. Jag rekommenderar det senare. Detta efter avslöjandet om att Roks leds av kvinnor som är så förblindade av manshat att de inte ser att den absoluta majoriteten män är vanliga hyggliga människor. Roks ledning månar så till den grad om att den egna könsmaktsanalysen inte ifrågasätts att man avfärdar varje tanke på att män som misshandlar flickvänner och fruar skulle kunna bli bättre genom behandling, i frihet eller inom ramen för kriminalvården.
Denna galenskap till trots får för min del regering och riksdag gärna satsa hur många skattekronor som helst på de kvinnojourer som gör bra saker för förföljda och misshandlade systrar.