ed den nyöppnade Härskarkonst bjuder Nationalmuseum på en storslagen utställning och berättar samtidigt en god historia. I utställningen möter vi Napoleon Bonaparte, hans besegrare den ryske tsaren Alexander I och den förste Bernadotten Karl XIV Johan i krig och fred. Mest krig.

Liv och öde återspeglas i målningar och saker. Allt från Karl Johans sängkammare på Stockholms slott och kejserligt porslin från Sèvres till hederssablar och medaljer. En del är verkligen utsökta, andra är så hemska att de ändrar karaktär och blir ha-begärs-väckare.

Härskarkonst förenar ögonfröjd med en vanligen undervärderad dimension av makt och politik, den som handlar om symbolers användning och betydelse.

I föremålstexterna beskrivs tingens symboliska funktion, men jag saknar ett vidare resonemang kring maktens estetik och estetiken som medel för att projicera makt eller skapa legitimitet. Liksom vad som fungerar och inte fungerar. Är symbolerna laddade med mening eller inte? Förmår de skapa en känsla av och förbundenhet med makten eller inte?

En fråga värd en annan utställning är maktens symboler av idag. Vår tids pluralistiska demokratiska samhällen och kungamaktens tid är olika världar. Då var grejen att pråla för att visa makten, nu är det vanligheten som är symboldygden framför andra i Sverige. Mottot för toppen är downmanship.

Det är mycket möjligt att Fredrik Reinfeldts favoriträtt verkligen är falukorv, men det passar onekligen in så mycket bättre än gåslever, som skulle stå i motsats till Reinfeldt som symbol för vad De nya moderaterna står för. På så sätt stoppas korven med mening.

Visst är jobbpolitikens innehåll viktig, men för att symbolen arbetarparti ska bli mer än en partilogga måste den också fästa sig i människors känslor. Och det har uppenbarligen fungerat.

Risken hade annars varit att drabbas av samma öde som det polska kommunistpartiet som i kampen mot Solidaritet började tala om nationen. Istället stärkte det motståndaren, eftersom det nationella associerades med Solidaritet.

Tidigare rätt så anonyma nedslag i vanligt folks verklighet genom besök på företag och institutioner har blivit symboliska handlingar som ska skapa identifikation mellan folket och eliterna. Aldrig någonsin har politiker så ofta uppträtt på bild i lustiga hattar.

Även i dag fyller dock ”sola sig i glansen” en symbolfunktion. Den egna positionen kan bekräftas genom att synas med världspolitikens storfräsare.

På härskarkonstens tid kunde man skaffa saker som antydde att man stod makten nära, idag gör man det till exempel genom att droppa namn. Som när Sten Tolgfors talar om den amerikanske försvarsministern: då sade Bob till mig.

I jakten på vanlighet har makten blivit osynligare än förr. Men visst syns den. Det är bara att kolla efter korthåriga män med sladd i örat.