Hat är inte OK. Men allt hat är inte portförbjudet i det politiska och kulturella finrummet.

Det är svårt att riktigt tro, men två decennier efter murens fall har det kommunistiska klasshatet åter blivit på modet. Överklassafarin till Saltsjöbaden i våras arrangerades under mottot ”odla klasshatet”. Vänsterpartiet i Malmö firade första maj i klasshatets tecken genom att låta småbarn gå loss med basebollträn på piñatas som föreställde Annie Lööf, Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. När de hade slagits sönder ramlade det ut godis som barnen fick plocka åt sig: snacka om politisk betingning.

Tänk tanken att byta ut Fredrik Reinfeldt mot, låt oss säga, Jonas Sjöstedt – och fundera sedan på reaktionen. Samma experiment kan man göra i förhållande till den debatt om klasshat som följt i spåren på Dramatens och Sveriges Radios klasskampsafton i slutet på april. Kulturjournalisten Jens Liljestrand var där och refererade sedan den uppburne poeten Johan Jönsons dikt om vad han på jobb för en stensättarfirma gör hemma hos ”en mycket motbjudande familj” i Äppelviken ( DN 3/5). Och ja, det han gör med familjens badrumshanddukar är motbjudande. Saken blir inte mindre obehaglig av att Jönsons diktjag egentligen ville skada barnfamiljen fysiskt. Liljestrand konstaterade vidare att:

”Publiken nöjer sig inte med att applådera artigt, som man brukar på Dramaten. De jublar. De falsettskriker, ’wuuu-hu!’. De klappar om poeten när han kliver av scen.”

Jag har egentligen inget att säga om dikten mer än att det inte är första gången som kulturyttringar är som de är – och att de i sitt sammanhang kan vara meningsfulla. Men på Dramaten blev den litterära fiktionen en politisk manifestation.

Det verkligt beklämmande är jublet – och att publiken vid den efterföljande diskussionen gav påhejande bifall till hat medan mer resonerande röster buades ut. Tänk samma Dramatenföreställning med hat som tema men med invandrare eller judar i fokus.

Göran Greider är något av vår tids Jan Myrdal. Vänsterns ansikte i dagens offentlighet är också en produktiv skribent och flitig pratare. Ideologiskt står däremot Greider för en extra light-version av Myrdals hard-core-kommunism. Att lyssna till Greiders inlägg i debatten om klasshat är dock som en resa tillbaka till Myrdals röda tid ( P1:s Nya Vågen 15/5).

Greider bejakar klasshatet men säger sig samtidigt ta avstånd från våld i verkligheten. Att Jönson även diktat om att skjuta statsministern är inte heller så konstigt, menar Greider. Det är naturligt att utförsäkrade kan tänka så. Och visserligen finns det en risk för att våldsromantiken kan tolkas bokstavligt, men så är det också med Homeros eller Bibeln...

Försvarstalet för klasshatet blir väldigt mycket å ena sidan och å andra sidan. Å ena sidan är begreppet klassfiende (som inte är knutet till enskilda individer utan till en kategori) utmärkt i ”fria samtal” och ”på krogen”, men, å andra sidan, är det destruktivt när konkret politik ska formuleras i ett offentligt sammanhang. Det hänger inte ihop.

I Greiders tappning är klasshatet ett finare slags hat. Det är uttryck för människans naturliga strävan efter ett jämlikt samhälle (biologism som ersättning eller alternativ till den historiska materialismen) till skillnad från det rasistiskt motiverade hatet som är exkluderande. Det är tankegångar som ligger farligt nära vänsterklassikern att det är mer försvarligt med våld från vänster eftersom avsikterna – till skillnad från våld från höger – är goda.

Till vänster, bland annat på Greiders egen ledarsida på Dala-Demokraten, odlas föreställningen att ändrade regler i socialförsäkringarna är ett uttryck för indirekt klasshat uppifrån, och inte social ingenjörskonst i förhoppning att göra allmänheten en tjänst. Allt enligt den gamla marxistiska idén om objektiva motsättningar och dehumanisering av den andre. Men hur trovärdigt verkar det att Fredrik Reinfeldt har klasshat som grund för politiken?

Kanske avspeglar debatten bara en mysig klasskänsla i kulturvänstern som bubblar upp när det vädras morgonluft, men risken är att renässansen för klasshatet i dessa socialt och ekonomiskt tunga tider kan komma att legitimera ett annat slags vänster. Så mycket mer än just klasshat har vänstern inte att komma med. Samtidigt är det en illustration av att vänstern fortfarande inte har gjort upp med den våldsromantik som i sin yttersta konsekvens lett till mord på miljontals människor och som tagit livet från så många fler.

Det dröms om en ny vår för kommunismen och då förstås med historien borttänkt. Men den finns där. Det går att läsa tegelstenar om kommunismens brott mot mänskligheten, men man kan också läsa Ruta Sepetys prisbelönta internationella bestseller Strimmor av hopp (B/Wahlströms) som gripande berättar om den tonåriga litauiska flickan Lina, hennes familj och deportationen till Sibirien 1941. Romanen ger en känsla av det som är slutstationen för en ideologi byggd på klasshat – och den är långt ifrån mysig.

Sannolikt skulle Ruta Sepetys ha blivit utbuad den där dagen på Dramaten.

Kungliga Dramatiska Teatern.