Har svenskarna blivit galna?

Författaren och föreläsaren Sanna Ehdin berättar i sin senaste bok Din inre framgång om en undersökning på barn som påminner mig om en del vuxna medborgares reaktion på regeringens höstbudget:

”Vid en forskningsstudie tillfrågades ett antal barn om de ville ha en godisbit nu eller två bitar imorgon. Barnen ställdes inför ett svårt val, att få det goda som de hade framför näsan nu eller vänta till dagen efter och få ännu mer. Majoriteten av barnen valde att få en bit godis nu.”

För en månad sedan (18/8) reflekterade jag med anledning av opinionsläget på temat ”har svenskarna blivit galna?”. Sedan kom regeringens i huvudsak strålande höstbudget, och delar av både medier och allmänhet förvandlades på nytt till en klago- och protestkör. Där det jämrades mycket över för lite godis till mig och för mycket godis till andra.

Det förekom rena övergrepp: Kvinnan som i Sveriges Radio av studioreportern tilläts att obehärskat och hätskt skälla ut finansministern för att han inte ens varit arbetslös. En annan kvinna var kolossalt upprörd över att hon inte längre ska kunna arbeta deltid och ”stämpla upp till heltid”, det vill säga få halva lönen utan att jobba, år efter år.

Ett tredje exempel, från DN. Och håll i hatten nu.

Mannen och hans hustru arbetar bägge i vården, som röntgensköterskor. Han tjänar 450000 kr, hon 360000, sammanlagt 810000 kr per år. De bor i villa utanför Stockholm. Han röstade på Alliansen. Med regeringens politik får de 17000 kronor mer att leva på.

Men de är ändå missnöjda. Han ångrar nu att han röstade på Alliansen.

Varför det?

Därför att nya fastighetsskatten är lika för alla. Han tycker det är orättvist att han har samma skatt som andra.

Man frågar sig: Så kan väl bara en svensk resonera? Nja, den här familjen hör till gruppen nya svenskar och kommer ursprungligen från Iran. Vilket visar hur snabbt man kan tillägna sig vår svenska ”rättvisekultur” och missunnsamhetsattityd.

Men åter till undersökningen om barnen. De som hellre väljer en godisbit idag än två i morgon. Det är en metafor som i ett slag förklarar mentaliteten också hos många vuxna svenskar.

Man vet aldrig om det finns två bitar imorgon, lika bra att grabba åt sig en idag.

Det kanske ändå blir två bitar till alla imorgon, då får jag tre om jag tar en idag.

Om jag inte får någon i morgon trots att jag tar en idag är det dubbelt orättvist, för jag har ju redan ätit upp min bit. Jag har inte en enda bit, fastän han där borta får två.

Om inte annat så får man väl klaga i medierna över att jag är orättvist behandlad.

Och, för att vara lite ironisk, men bara lite: Jag är säker på att någon i medierna gärna skulle ställa upp till modigt försvar för den stackars människan.

Vi kämpar ju för de små i samhället. Till exempel för dem som tjänar 810000, får 17000 extra, och klagar. För den som i åtta år varit fullt frisk och fullt arbetsför men som hellre vill få halva lönen gratis än att jobba heltid.

Göran Skytte är författare och fri skribent.
goran.skytte@telia.com