Kan vi lita på att Socialdemokraterna ljuger? Så formulerade professorn i nationalekonomi Marian Radetzki problemet i valrörelsen 1994. Frågan gällde om Socialdemokraternas radikala och vidlyftiga löften i opposition skulle genomföras, eller om partiet skulle föra en mer återhållsam och ekonomiskt klok politik i regeringsställning.

Det visade sig att man kunde lita på Socialdemokraterna på detta bakvända sätt, och Sverige fördes lyckosamt ur 90-talskrisen genom ett fiskalt framgångsrikt förbund med Centerpartiet.

Radetzkis fråga blev en politisk klassiker, och den är på ett sätt aktuell även idag.

I går presenterade finansminister Anders Borg en höstbudget som till fullo utnyttjade det reformutrymme på 23 miljarder kronor som Borg kommit fram till. Huvudsakligen läggs pengar på infrastruktur och forskning samt sänkt bolagsskatt, men budgeten innehåller även flera av Socialdemokraternas hjärtefrågor, såsom nattöppen barnomsorg. Borg förklarade denna plötsliga relativt spendersamma politik med att Sverige har Europas bästa finanser och att det nu är rätt tid att ”investera för framtiden”.

Det är möjligt att Socialdemokraterna egentligen gläds över finansministerns nya position, men den är likväl en utmaning för dem. Stefan Löfven säger sig vilja föra en mittenpolitik, men plötsligt är den platsen upptagen. Ska Borg nu attackeras från vänster eller höger?

Socialdemokraterna valde det sistnämnda. ”Det är uppenbart att det är valtaktikern Anders Borg som fått kliva fram och ekonomen Anders Borg som fått kliva tillbaka”, sade den ekonomiskpolitiska talesmannen Magdalena Andersson i sin kommentar. I riksdagsdebatten fullföljde Fredrik Olovsson, som alltså för talan för S i kammaren då Andersson saknar riksdagsmandat, hennes linje.

Olovsson menade att Borgs budget inte möter överskottsmålet, och gjorde sig lustig över att regeringen gjort kovändningar om att bygga Ostlänken, satsa på tunnelbana och lägga pengar på nattis. Olovsson hävdade att S i stället ville satsa på halverat sjuklöneansvar för arbetsgivarna, och vad han kallade aktiv näringspolitik och exportfrämjande åtgärder.

Borta var Thomas Östros mantra ”för lite och för sent”.

Det utvecklade sig nästan till en budgetdebatt med omvända roller. Även Miljöpartiets Per Bolund, för övrigt, anklagade Borg för glädjekalkyler och förespråkade istället ”mindre ofinansierat reformutrymme” och ”större finansiellt sparande”.

Men hur mycket är då retorik och taktik i de Nya Socialdemokraterna?

Vad som har någon verklig förankring är högst oklart. Partiet har förvisso valt ny ledare, men någon ny politik har inte formaliserats. Såvitt man kan veta vill partiet fortfarande höja arbetsgivaravgifterna, försämra rot- och rutavdragen, höja bidragsnivåerna och allmänt bestraffa arbete, etcetera. Ett angrepp från höger är med andra ord inte särskilt trovärdigt förrän det finns något politiskt beslut som styrker en positionsförflyttning. Det är heller inte logiskt att anklaga Borg både för glädjekalkyler och för att stimulera för mycket.

Så för att svara på Marian Radetzkis fråga: ja, antagligen kan vi det den här gången också.