Premiärminister Gordon Brown har aldrig haft bättre chanser att överträffa förväntningarna än idag. Han ska tala vid Labours partikongress, och förhoppningarna ligger i samma höjd som heltäckningsmattan i konferenslokalen. Enligt en mätning i The Independent ligger Labour sexton procentenheter efter de konservativa (39–23), och som om det inte vore illa nog gör Brown betydligt sämre ifrån sig än sitt parti. I mätningen ställs sju andra Labourministrar mot Toryledaren David Cameron och samtliga klarar sig bättre än Brown.
Brown vacklar från smocka till smocka. Han var segare ur startblocken än Cameron när en stor kvittoskandal drabbade underhuset. Frigivningen av den libyer som dömts för Lockerbieattentatet blev en präktig skandal. Ministrar har anklagat honom för manschauvinism, hoppat av och manövrerat mer eller mindre öppet för att bli hans efterträdare.
Men det verkliga problemet är att hans ekonomisk-politiska insatser blir alltmer ifrågasatta. Som finansminister brukade han beskrivas som Tony Blairs säkra rorsman, men nu ses han allt oftare som en ansvarslös slösare. Alla nya utgifter ledde inte till högre kvalitet i vård och skola, men de ledde till att det blev underskott i statsfinanserna även när konjunkturen var som hetast, och när hettan nu slagit över i kyla har botten gått ur totalt. Årets budgetunderskott beräknas bli 12,4 procent av BNP och statsskulden växer snabbare än någon annanstans i väst.
Det var fest för lånade pengar inte bara på fastighetsmarknaden utan också i politiken; det har väljarna blivit varse och ser på Labour med kritisk blick. Kan socialdemokratin erbjuda något smartare och mer hållfast än slöseriet? Tills vidare är svaret kärvt: No, they can’t.
De tyska väljarna tog ställning i helgen, och svaret blev minst lika frostigt.
Liberalerna, missnöjesvänstern och De gröna gick fram, men socialdemokratiska SPD, under Frank-Walter Steinmeier klappade igenom totalt och tappade 11,2 procentenheter. SPD är slitet av samregerandet med Angela Merkel, men det står också svars- och identitetslöst inför framtiden. Vad vilja Socialdemokraterna? Vilka äro de? Ingen vet.
Tony Blair och Gerhard Schröder blev den europeiska socialdemokratins mittentillvända svar på 1980-talets framgångsrika höger; de vann val. Men nu har högern lärt sig såväl 1980-talsläxan om marknader som 1990-talsläxan om mitten, och socialdemokrater runt om i Europa vet inte vad de ska erbjuda istället. Industrisamhällets stora kollektiv krymper och förslår inte som väljarbas; gröna partier är grönare och förstår sig bättre på frihet, samtidigt som borgerliga partier har blivit minst lika trovärdiga som väktare av statsfinanserna och en långsiktigt sund välfärdsstat.
I svenska mätningar leder de rödgröna, men det är för att MP går så bra. Socialdemokraterna ligger sämre till än i katastrofvalet 2006. Seger för Alliansen eller De rödgröna 2010? Ingen vet. Men det skulle förvåna ifall en vänsterseger var S förtjänst. Vi vet inte mer om Sahlins än om Browns och Steinmeiers framtidsvägar.
