Sarah Palins självbiografi har ännu inte publicerats men toppar redan bästsäljarlistorna i USA. I valrörelsen 2008 anklagades hon av vissa röster för att driva dolkstötar i ryggen på John McCain – going rogue. Men för Palin tycks det vara en hedersbetygelse.

Going Rogue: An American Life är titeln på hennes bok som säkert kommer att upptas i den moderna republikanska rörelsens kanon med stora böcker, där till exempel Michelle Malkins Culture of Corruption: Obama and His Team of Tax Cheats, Crooks and Cronies och Glenn Becks Arguing With Idiots: How to Stop Small Minds and Big Government redan ingår.

Det är ett bedrövligt tankegods. Tidigare intellektuellt intressanta högertidskrifter som exempelvis National Review gör inte mycket för att väga upp. Många av dem har förfallit till långfingrets argumentation och sjasat ut eftertänksamma röster. För den amerikanska högern i allmänhet har gränslöshet blivit norm och högljuddheten upphöjd dogm. Precis som för vänstern under George W Bushs tid vid makten, då chefsideologerna hette Michael Moore och Al Franken.

Visst finns de reflekterande borgerliga intellektuella. Men genomslaget för deras idéer tycks ha minskat kraftigt. En sådan rakbladsvass och analytisk högerbok som Myron Magnets viktiga The Dream and the Nightmare (1993), som skildrade vänsterpolitikens följder för USA:s socialt mest utsatta människor, hade sannolikt inte fått samma spridning och inflytande inom republikanerna idag. Den är helt enkelt för smart. Högerns brist på intellektualism antyds också i en ny undersökning som visar vilka kandidater republikanska väljare föredrar i presidentvalet 2012. Palin 18 %. Mitt Romney 24 %. Mike Huckabee 29 %.

Det är inte de svar som man hade velat se, inte efter en valrörelse där republikanerna milt uttryckt hade kunnat ta mer hänsyn till god ton. Hur kommer det inte att låta nästa gång, om till exempel Huckabee med sin kombination av evangelism och protektionism får toppa valsedeln?

Det är sorgligt att se hur den republikanska rörelsen blir allt fattigare på såväl idéer som anständighet. Det finns mycket i Obamas politik som förtjänar kritik, och det vore ganska enkelt att påpeka den på ett sätt som slår an i breda väljargrupper istället för att bara gapa. Men den amerikanska högern verkar inte orka, inte vilja.

Det är lätt att se parallellerna med det brittiska konservativa partiet, som under några år i slutet av 90-talet och början av 00-talet var ett parti som helt enkelt inte gick att ha med att göra.

Men Tories har haft integritet nog att förnya sig och komma tillbaka. När blir det republikanernas tur att komma till insikt och lyfta sig själva i nackhåren?