I jämförelse med kvinnlig omskärelse är den manliga lättare att fördra för de flesta. Fast, det beror ju på att vi föreställer oss de värsta varianterna av den kvinnliga. Ändå finns det ju kvinnlig omskärelse, som kan gå ut på så lite som att man prickar genitalierna med en nål för att åstadkomma en droppe blod.

Lägger vi denna ”lightmetod” i vågskålen och placerar en borttagen förhud i den andra är det svårt att se hur en förhud inte skulle väga tyngre som ingrepp betraktat. Förhuden är trots allt en erogen zon – det vill säga en ganska trevlig zon.

När det gäller syften som att förhindra njutning – som min kollega Paulina Neuding tar upp här bredvid, finns dimensionen även i manlig omskärelse. Det finns vetenskapliga belägg på att denna påverkar masturbation negativt, och just detta motiv nämns som bakgrund till omskärelsens utbredning bland amerikaner. Så nog finns skuldbeläggandet i båda fallen.

De medicinska fördelarna lyfts ofta fram, men bilden när det gäller tex hiv-spridning är inte entydig. I medicintidskriften The Lancet rapporterades i förra veckan om besvikelse bland dem som hade hoppats på omskärelse som ett vapen i kampen mot aids. Efter omfattande studier i Kenya, Uganda och Sydafrika avbröt forskarna i förtid eftersom det blev uppenbart att medan omskärelse förvisso minskar mäns risk att smittas, så är skyddseffekten för kvinnor ingen alls, snarare det omvända. Vidare är det förstås så att de medicinska fördelar som finns inträder först vid vuxen ålder, varför ingrepp på små pojkar kan ifrågasättas.

Frånsett vetenskapen finns så den religiösa dimensionen, vilken vi brukar vara noggranna med att påpeka att kvinnlig omskärelse saknar. Men, oavsett om en sed är religiös eller ej så görs den ju för att markera samhörighet. Och om samhörighet är grejen borde kanske också den kvinnliga omskärelsetraditionen få leva vidare?

Okej. Män som är omskurna brukar vara nöjda, sägs det. Jomen naturligtvis. De som är omskurna sedan barnsben vet ju inte om något annat och deras tillstånd förorsakar heller inga besvär liknande de som en kvinna som är ihopsydd måste utstå varje månad vid menstruation.

Men, vad är det som gör att när det gäller kvinnlig omskärelse så lyfter vi argumentet ”kvinnans rätt till sin egen kropp”, men när vi pratar manlig dito så är det huvudsakligen respekt för traditioner som anförs? Har alltså inte män – eller rättare sagt små pojkar – rätt till sina egna kroppar?