Soldaterna som eskorterade den stupade Kenneth Wallin till Sverige har återvänt till campen i Mazar-e-Sharif. Kamraterna kramade om dem, den värsta sorgen börjar långsamt lägga sig och plutonen ska snart ut på uppdrag igen. ”Det ska bli skönt att komma igång igen”, sa en av dem. ”Om vi inte fortsätter kommer ju Kenneth ha dött förgäves.”
Det är märkligt att befinna sig i Afghanistan och läsa om de politiska turerna om insatsen hemma i Sverige. Bland soldaterna och officerarna här råder nämligen ingen tvekan om att de gör nytta. Det här är norra alliansens gamla område och afghanerna är livrädda för att Isaf ska åka hem. Soldaterna vill inte att Sverige ska dra sig ur, däremot de vill ha mer resurser och att de styrkor som finns ska användas mer effektivt.
För det är trots allt inte många soldater som är på plats. FS19 är de första som har ett helt skyttekompani, vilket inte är mycket. Men det innebär ändå att svenskarna kan göra mer än att bara eskortera och vakta sig själva. En bas har byggts på kullen i Ali Zayi, mitt i ett oroligt område väster om Mazar-e-Sharif. Operationen har dock slukat mycket resurser och skyttesoldaterna är slitna efter att ha bemannat kullen dygnet runt i fyra och en halv månad.
Snart kommer de att avlösas av FS20 som är en pluton mindre, och som därmed får det ännu jobbigare. Fast de har å sin sida utökat antalet pressofficerare från en till två. Media anses kanske viktigare än resultatet på marken.
Det är också svårt att förstå logiken i antalet soldater. Till Kosovo skickades 900 soldater, i Afghanistan anses 530 räcka, trots att det svenska ansvarsområdet är tio gånger så stort.
Av dessa soldater är 260 ”kängor på marken”, medan resten arbetar i staben, dimensionerad för en brigad. Eftersom alla åker hem på ledighet med jämna mellanrum innebär det i praktiken att drygt tvåhundra svenskar ska täcka ett område stort som Norrbotten. Det säger sig själv att det är omöjligt.
Kampen om de få resurserna pågår ständigt, afghansk polis och militär får alltför ofta nej när de ber svenskarna om hjälp. Talibanerna har tagit över områden där varken ISAF eller afghanska armén har resurser att befinna sig i. OMLT, de officerare som är mentorer åt afghanska armékompanier så att de ska kunna ta över ansvaret för säkerheten i landet, anses vara framtiden. Men trots att OMLT utkämpat mycket hårda strider tillsammans med afghanerna gör resursbristen att de inte får tillräckliga stödfunktioner, vilket är skandalöst med tanke på deras utsatthet.
Det finns med andra ord en del att kritisera när det gäller den svenska insatsen i Afghanistan. Just därför känns det smaklöst att frågan förvandlats till ett politiskt spel där fokus ligger på att ta billiga inrikespolitiska poäng. Det viktigaste borde ändå vara att hjälpa afghanerna på bästa sätt och att insatsen blir så effektiv som möjligt utan att soldaternas liv riskeras i onödan. Kenneth Wallin dog i Afghanistan, alla vet att det är mycket möjligt att fler kommer att stupa.
Det minsta man kan begära är därför att soldaterna får allt tänkbart och tillgängligt stöd från politikerna och Försvarsmakten som har skickat dem hit.
Johanne Hildebrandt är författare och krigsreporter, inbäddad med FS19 i Mazar-e-Sharif. johanne.hildebrandt@schibsted.se
