Europa höll i går andan i undran inför hur det franska folket skulle ställa sig till EU:s nya konstitution. Att döma av den vallokalsundersökning som offentliggjordes klockan 22 i går kväll blev resultatet ett starkt Non: enligt undersökningen röstade 55 procent nej och 45 procent ja. Det blir alltså inte någon suck av lättnad som kommer att höras, utan det pysande ljudet av luften som går ur en politisk ballong. För att konstitutionen ska kunna träda i kraft krävs att alla medlemsstater ställer sig bakom den.
Det var inte av konstitutionellt tvång som Jacques Chirac utlyste folkomröstningen, utan det skedde när opinionsvindarna blåste i annan riktning och i syfte att bereda marken för en tredje mandatperiod som Frankrikes president. Ett nej känns inte helt fel för hans del, men mer orättvist mot EU som fått bära hundhuvudet för missnöjet med Chirac. Det är också bekymmersamt att nejsidans främsta företrädare är en koalition av protektionism och extremnationalism: kommunisterna, vänstern inom
socialistpartiet och Le Pens Nationella front.

Statsminister Persson sade i en kommentar att utgången i Frankrike inte påverkar den svenska processen, men är inte det väl enkelt? För EU väntar nu en politisk kris. Frankrike är ju trots allt ett av grundarländerna och en stormakt i Europa. Och redan på onsdag väntar nästa rysare. Då går Holland till folkomröstning och även där pekar opinionen i riktning nej.

Visserligen är det inte EU:s sammanbrott som väntar bakom hörnet, men samtidigt innebär ett förkastande av konstitutionen långt mer än bara lite grus i maskineriet. Närmast väntar ökade svårigheter att komma överens om långtidsbudgeten. Det som hotar är en långsam erodering. Lamslagenhet. Nicefördraget är inte hållbart.
Ett av jasidans tunga argument har varit att konstitutionen inte kan bli bättre än så här. Och visst: Innan stats- och regeringscheferna ställde sig bakom förslaget har det tänkts, förhandlats och kompromissats. Det har funnits en öppen debatt. Och nu då? I försnacket inför
gårdagens folkomröstning har det höjts röster för att ratificeringsprocessen ska fortsätta och Frankrike ska få rösta en gång till (i hopp om ett ja). Kort sagt, plan B är plan A. Men om konstitutionen fortfarande är vid liv vid årsskiftet kommer britterna med stor sannolikhet att rösta nej. Och om alla ska få en andra, tredje eller fjärde chans lär det bli många folkomröstningar. Det blir en ovärdig fars.
Understryker inte detta att det egentligen inte är Oui ou Non som är frågan, utan att frågan handlar om Europeiska unionen? Opinionen är inte bara kluven inom enskilda medlemsländer utan uppfattningarna skiljer sig åt mellan medlemsländerna. I Frankrike anses den sociala dimensionen var för klen. Alltså bör man rösta nej. I Storbritannien är det tvärtom: EU-konstitutionen trampar in på sociala områden som inte bör regleras på europeiska nivå. Men slutsatsen är densamma som i Frankrike: Nej.

EU-konstitutionen har många förtjänster och då inte minst att den löser det tekniska beslutsproblem som måste
hanteras i en union med 25-30 medlemmar. Men paradoxalt nog tar den samtidigt inte hänsyn till att EU numera rymmer en heterogen krets av medlemmar. Tvärtom följer den det spår som Jacques Delors lade ut på 1980-talet med sikte på en union utrustade med de flesta av nationalstatens politikområden (underblåst av medlemsstaternas vilja att få upp sina frågor på EU-agendan eller att bli av med besvärliga frågor på hemmaplan). Resultatet är att EU har blivit både för lite och för mycket.
EU är en framgångssaga av stora mått. Ett fredsprojekt och en motor för välfärd. EU har inte bara enat Tyskland och Frankrike utan faktiskt helat Europa. Nu hopar sig problemen. Hur går det med euron när stabilitetspakten urholkas? Hur går det med den inre marknaden när tjänstedirektivet urholkas? Och så nu detta: Hur går det med EU-konstitutionen när Frankrike har sagt nej? Svaret på den sista frågan sammanhänger med viljan att lyssna till medborgarna. Alltså: i stället för att pracka på är det dags att tänka mer i
pluralis.