Stoppa pressarna! En socialdemokrat som dristar sig att kritisera sitt parti ser man inte varje dag.

Förre partisekreteraren Lars Stjernkvist instämmer på sitt mer lågmälda sätt. ”Partiverksamheten är väldigt introvert fortfarande”, säger han till Expressen (14/11). Strax efter valet skrev förre finansministern Erik Åsbrink på Dagens Nyheters debattsida att partiet behöver ”radikalt ompröva sin politik på en rad områden”. Det är intressant och relevant kritik.
De tre herrarna delar en egenskap, vid sidan av att vara kritiska mot sitt parti. De är alla föredettingar. Väl avgångna är socialdemokrater ofta vältaliga och uppriktiga i sin kritik mot partiet, men så länge de för sin försörjning och karriär är beroende av det förblir de
ja-sägare.

Att opponera sig är detsamma som att ställa sig utanför. Att uttala sig om vad som kommer att hända är synonymt med att man själv inte ska ha med det kommande att göra. Det gäller även nu, när partiet står inför en genomgripande förändring.
Ligger det inte något osunt i en partikultur där kritik betraktas som förräderi?

För två månader sedan gjorde socialdemokraterna sitt sämsta val sedan 1914 och förlorade regeringsmakten efter tolv års styre. Borde inte ett så tydligt nederlag följas av en diskussion om partiets politik? ”För första gången i en valrörelse hade inte socialdemokraterna arbete och sysselsättning som paradgren”, skrev Åsbrink i sin artikel. Det låter som något som behöver diskuteras. Varför är det så tyst?
Var är debatten bland dem som har en framtid i partiet, inte bara en bakgrund? Jämför med debatten i moderaterna efter katastrofvalet 2002. Då inleddes en övergripande översyn som snarast gick för långt; partiet slängde för mycket av sitt idégods överbord. Men partiet tog
åtminstone väljarraset på allvar.

Om en månad ska valberedningen presentera förslag på Göran Perssons efterträdare. Men några kandidater syns inte till. S-kremlologer analyserar och gissar vilka som egentligen kandiderar, trots att de inte för sitt liv skulle erkänna det. Carin Jämtins svepskäl för att behålla sin riksdagsplats trots att hon blivit oppositionsborgarråd i Stockholm var exempelvis alltför genomskinligt, så hon betraktas allmänt som en kandidat. Hade det inte varit hederligare om Jämtin och de andra kandidaterna till partiledarposten (och statsministerposten!) vågade stå för sin kandidatur och berättade vad de vill åstadkomma som partiordförande?

Skälet är nog samma som lägger locket på i idédebatten. Det finns ännu ingen beredskap för självkritik av annat än kosmetiskt slag. Jantelagen och rörelse-romantiken råder. Den som öppet kandiderar förhäver sig och blir bränd.
Snart kommer en ny partiordförande att materialiseras. Valberedningen har sett ljuset och rörelsen låter sig villigt
frälsas. Partiet enas bakom sin nya ledare och alldeles strax framstår valet som självklart, ja historiskt oundvikligt.
Leden sluts. Ännu mer tid går förlorad.