På en måndag kanske detta är överflödigt att påpeka, men det har historiskt också funnits nackdelar med att bo i brännvinsbältet. Den svenska matkulturens förrätter är i världsklass, men när vi kommit till varmrätten har vi oftast av förståeliga skäl redan trubbat av smaklökarna.

Det finns förstås undantag. På Tranan, vid Odenplan, beställer de flesta köttbullar, men för egen del vinner nästan alltid det prisvärda isterbandet – en korvprodukt vars säregna syrlighet står sig i internationell konkurrens. Men oftast, om vi nu ska begränsa betraktelsen till Vasastan, blir mitt matval utländskt. Merguez på tillbakalutade Rabarber, moules frites på klassiska Wasahof eller skaldjur i thailändsk basilika på familjära Bangkok Kitchen. På kvartersbastiljonen för traditionell husmanskost, Tennstopet, väljer jag nästan alltid hamburgaren.

Möjligen är detta karaktärsdrag, öppenheten för influenser, typiskt svenskt. De senaste tillskotten i raden av favoriter pekar på det. Bistrot Paname är så franskt att det nästan, men bara nästan, blir parodiskt. Menyn på hemtrevliga En flicka på gaffeln är däremot omöjlig att nationalitetsbestämma.

När Finland häromåret gjorde anspråk på att bli hemland för EU:s livsmedelsverk utbröt det storbråk med Italien. Silvio Berlusconi hävdade att finländsk mat var vidrig. Det var självfallet helt missvisande, även om många hellre väljer en varmrätt från det vinproducerande Italien än från brännvinsbältets finska delar. Det föreligger dock inga positiva samband mellan god mat och effektiv byråkrati. Att matmyndigheten hamnade i ostarnas och skinkornas Parma snarare än på en plats som är känd för god förvaltning visar hur det kan gå när matnationalism blir politik.

Det var därför med viss bävan jag i fredags besökte jordbruksminister Eskil Erlandssons presentation av arbetet med att bygga ”Sverige – det nya matlandet”. Konferensrummet räckte nästan inte till för alla intresserade journalister, och då var ändå inte buffén med svensk plockmat utannonserad i förväg. Att matfrågor berör är uppenbart, men är det verkligen något odelat positivt när politikerna petar i maten?

Det blev nu inte så tokigt. Erlandssons vision går ut på att mat och relaterad turism kan ge 10000 nya jobb. Handlingsplanen fokuserar på fem områden. Den offentliga maten kan exempelvis upphandlas bättre än i dag på sätt som gynnar fler producenter än de stora jättarna. Inom primärproduktion och förädling gäller fortsatt arbete med att minska regelkrångel och utjämna konkurrensskillnaderna i EU.

Enligt Erlandsson har regeringens regelförenklingar i livsmedelsbranschen gjort att kostnaderna för regelkrånglet har minskat med 36 procent (motsvarande tre miljarder kronor för branschen som helhet). Det är värt att applådera.

När det gäller matturismen och restaurangnäringen är verktygen trubbigare. Skapandet av mötesplatser eller tillsättandet av expertråd är förstås ganska billiga sätt att sätta ljus på svensk matkultur, men det roliga målet att Sverige ska ha fler restauranger med stjärnor i Guide Michelin kan nog bara uppnås om det blir mer lönsamt att driva restaurangföretag och mer överkomligt att gå ut och äta för den som inte har en lön anpassad efter Stockholms innerstad.

Svensk matkultur har utvecklats enormt på bara två decennier. Aldrig har matintresset varit större (läs exempelvis på matbloggarnas Mecka Taffel.se för bevis och inspiration).

Men det kan bli ännu bättre om fler får råd att gå på restaurang oftare. Då kommer det svenska kunnandet, och den typiska öppenheten för influenser, att göra resten.