äromdagen lät Aftonbladets ledarsida meddela att sidans förtroende för regeringen nu var raserat. (10/7) Dagen därpå uttrycktes detsamma om statsminister Fredrik Reinfeldt. (11/7) Även oppositionens ledare tillika förtroendemätningarnas drottning Mona Sahlin har i dagarna låtit allmänheten förstå att hennes förtroende för regeringen är förbrukat samt att hon känner sig ”besviken”.
Lustigt. Av formuleringarna att döma skulle man nästan kunna tro att Aftonbladet och Sahlin hittills har närt en stark tilltro till alliansregeringen och Reinfeldt. Alla vars minne överträffar guldfiskens vet emellertid att så icke har varit fallet. Och ett förtroende som aldrig har funnits kan rimligen inte raseras.
Detsamma kan sägas om veckans undersökningar som sägs mäta eventuella effekter av den så kallade Littorinaffären. Kan det påverka valutgången, frågar man och bekostar ännu en mätning. Krishanteringsexperterna levererar sina facit – som alltid konstruerade i efterhand.
I mätningarna från såväl Demoskop (Expressen 13/7) som Sifo (Aftonbladet 13/7) är det uppenbart att de som anser att regeringen skött krisen dåligt återfinns främst bland de rödgröna väljarna. I Expressen svarar således 31 procent totalt att deras förtroende för statsministern har sjunkit, medan samma svar ges av bara tre procent av de borgerliga väljarna.
Samtidigt i Aftonbladet säger 75 procent av väljarna att deras förtroende för statsministern inte har påverkats alls av Littorins avgång. Ännu fler, nio av tio, säger att avhoppet inte påverkar dem i valet mellan Alliansen och De rödgröna. Bland borgerliga väljare är siffran förstås ännu högre.
Det här hade egentligen inte ens behövt mätas. För som sagt: ett förtroende som aldrig har funnits kan inte heller raseras. Och ett som finns bygger på mer än skvaller. Det vi ser nu är snarare en föga intressant handel med vandel. Frågorna som ställs är sällan frågor där man förväntar sig svar, eller ens frågor som kan besvaras. Snarare ser vi en tomgång där medierna gräver allt djupare i säcken för att hitta ännu ett artikelämne som kan hävdas vara relevant. Plötsligt blir en privatpersons sexchattar från förr på högst tvivelaktiga grunder del av ”allmänintresset” och det blir okej att publicera direkt elaka skvallerkolumner.
Littorins avgång kommer, såvida inget nytt av politisk dignitet framkommer – inte påverka valutgången. Inte ens dataintrångsskandalen 2006, som hade verklig anknytning till ett parti, lyckades fälla Alliansen.
Här finns något trösterikt för den som ledsnat på sensationslystnaden. Människor läser gärna skvaller i hängmattan en varm julidag, men i vallokalen bryr de sig om politiken.
