”Det ska fan mycket till om någon ska gå in och ändra i mitt manus.” Denna gång gäller det inte mitt manus utan Claes Elfsbergs. Vi återkommer till var denna annars så välmodulerade man uttrycker sig på detta bryska vis.
Klockan har inte hunnit bli förmiddag när nyhetsankarets arbetsdag rullar i gång. Nattens och morgonens nyheter diskuteras. Samspelet med redaktören, bildproducenter, fotografer och reportrar pågår hela dagen. Parallellt håller kvällens programledare sig ajour med vad som händer i Sverige och ute i världen. Konkurrensen om de aktuellaste nyheterna och vassaste vinklingarna är stenhård. Här krävs både hög beredskap för att snabbt växla spår och förmåga att tänka om när det gäller val av personer att intervjua och bjuda in att medverka i direktsändning.
Körschemat för sändningen spikas inte förrän i sista sekund. En nyhetstung och händelserik dag filar ankaret på sitt manus ända in i studion. För att sedan skriva om det under sändning om det skulle behövas. Men vad nyhetsankare som till exempel TV4:s Anna Lindmarker, Ulrika Nilsson och SVT:s Lisbet Åkerman till slut läser upp för tittarna hemma i tv-soffan, det bestämmer de själva.
Hur jag kan veta detta? Som av en händelse fastnade mina ögon på en notis i Dagens Media (7/09). Där stod att Rapports Claes Elfsberg tycker att SVT borde hålla sig med färre nyhetsankare åt gången. Inte så litet ego tänkte jag och fick fatt på c-uppsatsen där Elfsberg föreföll spela Allan.
Riktigt så stöddig var han nu inte. Uppsatsen som Elfsberg figurerar i tillsammans med ett antal kolleger heter Nyhetsankaret . En studie om hur erfarna nyhetsankare förhåller sig till sin nyhetsroll. Uppsatsen är författad av Lisa Jakobsson och Lisah Pettersson, Mittuniversitetet i Sundsvall, 2009.
Claes Elfsberg tycker mycket riktigt att hans arbetsgivare borde minska antalet profiler i rutan, särskilt i nyhetsprogrammen. Men jag noterar också att han har kurage att påpeka att det finns för många chefer på SVT som är för fega för att göra sig av med programledare som inte håller måttet. Problemet känns bekant och jag säger inte emot.
Ändå står det alldeles klart att vad som mestadels utmärker Elfsberg och de andra nyhetsankarna som intervjuas i studien är hög kvalitet, hängivenhet och trovärdighet.
Eller som TV4:s Bengt Magnusson målande beskriver läget:
– Vi programledare har en varumärkesstämpel i pannan. För några år sedan räknade Veckans Affärer ut att jag hade ett varumärkesvärde på 150 miljoner kronor och det var kul att höra!
Bengt Magnusson verkar vara en kul typ själv. På frågan hur han förbereder kvällens sändning förklarar Fyrans flerfaldigt prisbelönta ankare att han går runt och ”ryar” alternativt ”sparkar” på reportrarna för att deras inslag ska bli färdiga i tid.
Apropå reportrars fördomar mot uppburna programledares later värjer sig Aktuellts nya ankare Lennart Persson mot att någon skulle tro att han ”bara glider omkring i slips och smink”. Nej, Gud bevare mig, hur kan någon komma på den tanken?
Lisbet Åkerman är mer luttrad. Hon menar att reportrar hyser ”ett slags hatkärlek till programledare”. Att hon å ena sidan uppfattas som en ”nippertippa” av journalistkollegerna. Å andra sidan som en klippa som ”lyfter reporterns och redaktionens jobb med sin text och sin framtoning”.
Framtoning, ja. I veckan begravdes hela Sveriges Mr Aktuellt. Många menar att Jarl Alfredius var det tyngsta och mest förtroendeingivande nyhetsankare som SVT har haft på år och dag.
Jag instämmer gärna. Men inte ska efterträdaren Lennart Persson uppleva det som en belastning. Ett riktigt bra nyhetsankare behöver inga jämförelser med andra. Persson ger intryck av att stormtrivas i direktsändning, och det är en god utgångspunkt för en framgångsrik ankarkarriär. Dessutom är det inget dumt motto som Persson för fram i studien när han säger sig vara nästan som en del av folkhemmet. Det var rätt länge sedan som folkhemstanken var socialdemokratisk.
