Rummet visar sig vara dubbelbokat, men han hjälper oss till en annan Casa Particular. Och på morgonen efter, när vi ska ge oss av, så står han parkerad på gatan trots att ingen sådan överenskommelse gjorts. Tvärtom, vi ska hyra egen bil och åka ut på landsbygden. Han insisterar, men får bara köra oss till biluthyraren. När vi efter något dygn återkommer till Holguín söker han upp oss igen.

Det visar sig att han egentligen är musiklärare. Men när hans far dog ärvde han en bil. Nja, han ärvde inte själva bilen, förstås, eftersom bara fordon registrerade före 1959 kan vara privatägda, men rätten att inneha bilen. Och för att ha råd med skatter, avgifter och utgifter för en gammal sovjetisk VAZ av åttiotalsmodell blev han tvungen att säga upp sig från det fina statliga musiklärarjobbet.

Som chaufför kommer han närmare regionens knappa turistekonomi, och därmed den 25 gånger dyrare turistvalutan och den dricks som gör att kubaner kan leva vad vi betraktar som liv. På lönen från ett vanligt statligt jobb går inte att överleva.

Det är av samma anledning manliga turister i Havanna omsvärmas av skolfröknar, sjuksystrar och småbarnsmammor så fort de sätter sig vid någon av bardiskarna längs Calle Obispo. De unga kvinnorna kan inte leva på de jobb socialismen tilldelar dem, och de tvingas därför sälja sina kroppar.

Kubanska familjer är dock garanterade en uppsättning sorgliga basvaror. I en ransoneringsbok jag bläddrade i listades månatligen tre kilo ris, två kilo socker, bönor, ett halvt kilo kyckling, ett halvt kilo fisk (men oftast ytterligare kyckling eftersom det inte funnits fisk), några deciliter olja, kaffe, en tub tandkräm (var hushållet större än fyra personer gavs ytterligare en tub) och lite till. Varannan månad ny tvål och tvättmedel.

”Jag är för att skrota ransoneringen men detta är mycket kontroversiellt”, säger en ledande kubansk statstjänsteman till Financial Times, som i tisdags hade generös bevakning över hur Kuba sent omsider åtminstone börjat diskutera att överge de mest galna planekonomiska excesserna. Man överväger större lönespridning, till exempel. Till och med det kubanska ledarskapet ser att socialismen inte fungerade (ingen tror dock på några snabba reformer, och kanske uteblir de rentav helt om de hotar maktinnehavet).

På den ”nya” kultursidan i Aftonbladet kunde man dock förra söndagen läsa att ”det kubanska politiska systemet” är ”begripligt ur ett realpolitiskt perspektiv”, att Kuba ligger ”långt före grannländerna” på flera områden och att kubanerna har att försvara en hel serie rättigheter mot ”utländsk aggression”. Om den kubanska vänstereliten vacklar i tron kan den ju alltid luta sig mot den svenska. För den är fullständigt samvetslös.