En liten pojke på ett foto. Klädd i vita kläder tar han ett litet steg framåt, omgiven av sina föräldrar. Hans mor, kejsarinnan Zita av Österrike-Ungern, är klädd i heltäckande sorgflor. Pojkens far, kejsar Karl I, stirrar sammanbitet in i kameran. Året är 1916 och kejsar Franz Joseph, född 1830, förs till den sista vilan. I dag, evighetslånga 95 år senare, begravs pojken, Otto von Habsburg, Österrike-Ungerns siste kronprins.

Mellan de båda begravningarna ryms hela det moderna Europas historia. En ordning som vi i dag knappt kan föreställa oss skulle vid första världskrigets slut två år efter Franz Josephs död följa kejsaren i graven. De stora mångkulturella imperierna, som Österrike-Ungern, Tyskland och Ryssland, gick under, och tog sina mytomspunna kejsarätter med sig. Andra världskrigets folkmord och massomflyttningar utraderade vad som blev kvar. Kalla kriget skar sönder och skiljde åt det som Otto von Habsburg ständigt påminde om hörde samman.

Efter några försök att rädda Österrike från Hitler, vars ambitioner Otto von Habsburg menade att ”alla som läst Mein Kampf” borde ha förstått, blev dubbelmonarkins siste kronprins på 70-talet tysk europaparlamentariker och ordförande i den internationella Pan-Europaunionen. Där drev han ständigt, hur långt från verkligheten det än verkade, att det västerländska kulturarvet och dess humanism förenade de europeiska länderna i både väst och öst, hur många kärnvapenspetsar de än riktade mot varandra.

Hans kanske största stund kom därför den 19 augusti 1989, mitt i Europa, på gränsen mellan Österrike och Ungern. Han hade organiserat en picknick vid en taggtrådsförsedd gränsövergång som en skakig ungersk regim gått med på att öppna under några timmar. Representanter från de båda länderna, som en gång var förenade i en stat, möttes och trotsade järnridåns orättfärdiga klyvning av Europa. 600 östtyska ”turister” passade på att fly över till Österrike. Därmed var dagarna för det delade Europa räknade. Tre månader senare hade Berlinmuren fallit.

Med Otto von Habsburgs död sluts ett av de sista kapitlen i berättelsen om det europeiska 1900-talet. Men när kejsarsonen begravs i det kejserliga gravvalvet i Wien riskerar vi också att förlora förståelsen för mycket av vår tids Europa. Den Europatanke som var så självklar för efterkrigstidens stora européer känns tyvärr i dag, i skuldkrisens och migrationsdebattens EU, som alltför avlägsen och svårgripbar.

Robert Schumann, Jean Monnet och Otto von Habsburg var alla djupt märkta av det förra århundradets långa kedja av katastrofer.

De såg vad som förenade staterna, hur mycket som än skiljde dem åt. De såg värdet av samarbete för att vårt århundrade skulle bli bättre än deras. Och ingen inkarnerade denna upplevelse mer än pojken som en gång var med och begravde kejsar Franz Joseph.