Aleksandr Solzjenitsyn är död. Med böcker som En dag i Ivan Denisovitj liv, Cancerkliniken och Gulagarkipelagen bidrog han till att på vår sida om järnridån öka kunskapen om livet under sovjetkommunismen. Han erbjöd en annan sanning än Pravda och på den andra sidan var böckerna standardverk i de oppositionellas samizdatbibliotek.

Solzjenitsyns egen livshistoria är en illustration över hur kommunismen fungerade i praktiken. För några förflugna ord i ett brev dömdes han till åtta års straffarbete i Gulag under Stalintiden. Förföljelse och isolering följde under Brezjnevåren på 1970-talet. 1974 utvisades han med påföljande exil i Schweiz och USA.

1970 hade Solzjenitsyn tilldelats Nobelpriset i litteratur. Men det blev njet från Kreml när han begärde utresetillstånd för att delta i prisceremonin. Hans svenske förläggare Per Gedin har i memoaren Förläggarliv berättat om försöken att i stället dela ut priset på den svenska ambassaden i Moskva. Enligt Gedin var statsminister Olof Palme först med på noterna men tog sedan sin hand från frågan. Det blev inget.

Än mer skandalöst var när akademins ständige sekreterare Karl Ragnar Gierow vid Nobelfestligheten läste upp ett kort tal av Solzjenitsyn, och satte punkt före sista meningen. Den löd:

”Måtte man vid detta rika bord inte glömma de politiska fångar som i dag hungerstrejkar för sina starkt begränsade och fullständigt söndertrampade rättigheter.”

Stöta sig med björnen i öster var inte svensk politik. Moralen sparades för andra.

Efter kommunismens fall återvände Solzjenitsyn till Ryssland och mottogs som en hjälte. Men han fann sig illa tillrätta i Jeltsinepokens politiska landskap, och betonade Rysslands unika roll i världen i en tid som annars handlade om att landet skulle bli ett vanligt land i en större demokratisk och marknadsekonomisk gemenskap.

Och nog är det en paradox att Solzjenitsyn till slut skulle hamna på samma rysknationalistiska sida som den tidigare KGB-agenten Vladimir Putin – som inte ser Sovjetunionen som en tragisk parentes i den ryska historien utan tvärtom ägnar sig åt sovjetnostalgi. För Putin är Sovjetunionens upplösning det förra århundradets största tragedi. Och han är inte ensam.

Vem är Rysslands främste historiske hjälte genom tiderna? Det är frågan som hittills har fått 14 miljoner svar i den omröstning på nätet som pågår året ut. I dagsläget toppar en av den rysk-ortodoxa kyrkans helgon med nästan en och en halv miljon röster. Det verkligt anmärkningsvärda är att det på andra och tredje plats inte precis återfinns några helgon.

Det skiljer 100 000 röster för att Josef Stalin ska ta täten i kampen om att bli hjälten framför andra och 200 000 för att Vladimir Lenin ska bli det. Bara det faktum att Stalin och Lenin finns med i idoltävlingen säger åtskilligt om vilket land Ryssland har blivit. Tänk vilket liv det skulle bli om en motsvarande undersökning gjordes i Tyskland med Adolf Hitler som en av de tilltänkta hjältarna.

Förhoppningsvis kan den uppmärksamhet som följer på Solzjenitsyns död leda till att bilden av den verklige Stalin träder fram. Men risken är författaren i stället placeras på en storrysk piedestal med fokus på hans politiska kritik av väst medan livsverket förblir i skuggan.