Det märks att Sanna också gillade honom och det är kanske ännu jobbigare, säger Aftonbladets Katrine Kielos i eftersnacket till det avsnitt av Korseld som läggs ut på webben i dag.

Mannen hon talar om är Håkan Juholt och ja, det är helt riktigt som Katrine säger. Håkan Juholt är definitivt trevlig och rolig att slänga käft med. Men det är inget jag finner så särdeles jobbigt. Tillfällena då jag håller med Lars Ohly är än mer lätträknade, men det hindrar inte att jag både inser och anser att karln är en trevlig prick. Så bussig att hans parti inte ens nänns avsätta honom – om man får tro skildringen i det senaste numret av Fokus. (23/2011)

Håkan Juholt är just den sortens politiker som kommer att klara sig utmärkt i såna där mätningar som frågar folket vem de helst vill ta en öl med eller sitta bredvid under en middag. Han är en öppen och pratsam fyr – en toppenegenskap i sociala sammanhang, men inte nödvändigtvis lika praktiskt när du leder Sveriges största parti.

– Jag måste lära mig säga hela meningar, upprepade Juholt flera gånger om när han i programmet försökte reda ut hur det egentligen var med de där 800 svaren på hans kontaktannons på nätet.

Det roliga är att samtidigt som han upprepar detta mantra – säkerligen repeterat för honom av diverse rådgivare – så kan han inte låta bli att återigen låta munnen gå. Och plötsligt är vi åter framme vid den där punkten där öppenheten är för stor och det blir, tja, roligt...

Han gör små ljud när han beskriver hur han scrollar i listan och förklarar att det kanske snarare rörde sig om 800 matchningar än faktiska kontakter. Han berättar hur han satt och gick igenom alltihop med sin granne och försäkrar oss samtidigt att han inte har hållit sig med ett harem av 800 kvinnor.

Och så är vi där igen. I den rolige Juholt som pratar på utan att tänka sig för.

Det är svårt att inte gilla, helt klart. Men det kommer innebära problem fler gånger. Tidningscitat och pratminus är skoningslösa, det vet varje person som drabbas av plötslig offentlighet.

I personen Juholt bor också en höggradig envishet. Så har vi exempelvis i intervju efter intervju sett honom envisas med att varken han eller partiet har bytt fot det allra minsta i fråga om Libyen. Halsstarrigt har såväl Juholt som de närmaste medarbetarna påstått att de aldrig menade att Sverige skulle drar hem, bara att de hade andra idéer om deltagandet.

Att precis alla i hela landet, inklusive egna partikolleger, på goda grunder uppfattade utspelen helt annorlunda blundade man för. I Korseld böjer Juholt något på sin nacke och säger åtminstone att han inser att han hanterat frågan illa samt att partiets linje varit otydlig. Det är en snäll beskrivning av de goddag yxskaft-intervjuer med Urban Ahlin och Peter Hultqvist som har passerat revy och inte ens i samband med denna halvpudel klarar Juholt av att erkänna att S faktiskt har ändrat inställning i Libyenfrågan. Istället konstaterar han uppgivet att han i alla händelser inte ser några förutsättningar att övertyga någon annan om sin syn på saken.

Envishet är bra om den kanaliseras rätt. Fredrik Reinfeldt är förmodligen också en envis typ. Ensamvargen heter Anita Kratz bok om honom (Norstedts), men därutöver är karln sannolikt också en slitvarg som föresatte sig att förändra sitt parti och ta makten i Sverige. Det gick vägen.

Ska man jämföra med Mona Sahlin så ville hon säkert också förändra S, men än mer ville hon vara omtyckt ledare för det parti som hon vuxit upp med. Då blir man rädd för det man vill förändra och vågar inte leda – vara envis – i de avgörande stunderna.

Håkan Juholt vill ha rätt, så mycket är uppenbart. I vilka andra avseenden han är envis är ännu svårt att säga. Men han är ingen ensamvarg, trots att han varit doldis. En kul fyr, som sagt.

Det gör honom lätt att gilla. Men det är inte nödvändigtvis en tillgång i alla lägen.

Fotnot: Se inslaget i Korseld här.