Inför Folkpartiets partiråd i helgen upprepar Jan Björklund nu kravet på obligatorisk a-kassa. Den ska vara allmän, statlig och frikopplas från fackförbunden. Vilket förstås får LO och ordföranden Wanja Lundby-Wedin att slå bakut, och försvara a-kassor i facklig regi.
Men båda alternativen bygger på en verklighet som i allt mindre utsträckning är verklighet. Allt färre väljer att vara med i a-kassan och allt färre väljer att vara med i ett fackförbund. Trots att jobbskatteavdragen har ökat löntagares ekonomiska möjlighet att vara det.
Arbetsmarknaden förändras. I slutet av 90-talet var den fackliga anslutningsgraden över 80 procent. Drygt tio år senare är den mer än tio procentenheter lägre och utvecklingen beräknas fortsätta i samma riktning även under det kommande decenniet. Fler tillfälliga anställningar, egenföretagande eller att det fackförbunden gör helt enkelt inte känns relevant för den enskilde är några förklaringar.
Liknande förhåller det sig med a-kassan. En och en halv miljon löntagare har valt att stå utanför den och det beror inte bara på höjda egenavgifter – redan innan regeringens a-kassereform hade många valt att inte vara med. Egenföretagare, personer verksamma i branscher med låg risk för arbetslöshet, snart pensionärer och så vidare. Kort sagt personer som inte anser att kostnaden för att vara med i a-kassan vägs upp av vinsterna.
Görs a-kassan obligatorisk underkänns de en och en halv miljoner löntagarnas beslut.
Det är bra att Björklund ifrågasätter den osunda ordning där, de huvudsakligen skattefinansierade, a-kassorna i stort sett uteslutande administreras av fackförbund, i synnerhet med tanke på LO:s starka band till S.
Däremot är det orimligt att tvinga alla de som valt att gå ur (eller valt att aldrig gå med i) en a-kassa att betala flera tusenlappar per år för en försäkring man inte anser sig behöva.
