Socialdemokratins kris handlar inte bara om Håkan Juholt. En blick ut i Europa visar med få undantag en liknande bild: Socialdemokraterna går tillbaka. Se på Finland som förra året fick landets förste moderate statsminister och där det stundande presidentvalet kommer att ta Samlingspartiets kandidat till toppen.

Det har skett ett värderingsskifte – samtidigt som de socialdemokratiska partierna inte klarat av att ta ut en ny kompassriktning för den egna politiken.

Det hjälper inte med nya ansikten när politiken uppfattas som daterad. Samtidigt handlar förstås de svenska Socialdemokraternas kris också om Håkan Juholt.

Juholt kom tillbaka till politiken i måndags fräscht semesterbrun och med tillförsiktens ord på läpparna: ’’Jag har blivit klokare och mer omdömesgill.’’ Sedan anklagade Juholt regeringen för att ha gjort upp om försvarspolitiken med Sverigedemokraterna – som inte var representerade i riksdagen då beslutet fattades.

Efter avslöjandet av den nya fadäsen var beskedet från Juholt att han bara hade velat göra en poäng. Det demonstrerar både ett lättsinnigt förhållningssätt till sanningen och ett annat drag som blir allt tydligare hos Juholt: förnekelse. På väg in till gårdagens möte med hela Verkställande utskottet sade han:

’’Partiet är i en svår situation, inte jag.’’

Ska man skratta eller gråta? Kan ens Juholt själv tro på vad han säger?

Opinionssiffrorna rosar inte precis marknaden, men Juholt beskriver det som att det finns ett sug efter socialdemokratisk politik. I en intervju i Fokus (20-26/1) talar han i termer av att ha ’’lyft partiet till denna nivå’’. Han verkar säga det som låter bra. Inte minst om det gäller honom själv (trots att svenska folkets förtroende för honom når nya bottennivåer). Höstens alla skandaler har i själva verket gjort honom till en bättre person (’’hittat djup och inre styrka’’). Lägg därtill ett drag av självupplevd förträfflighet som inte riktigt står i proportion till det han i verkligheten presterat.

Kan Socialdemokraterna ha en partiledare som Håkan Juholt?

Svaret från Verkställande utskottet är uppenbarligen jakande – Juholt sitter kvar – men samtidigt har tvådagarsmötet vidgat sprickan inom partiet. Tunga partidistrikt har tagit steget fullt ut och krävt hans avgång. Uppsatta politiker har med omskrivningar visat vad de tycker: Juholt måste bort. ’’Inbördeskriget’’ fortsätter.

Underverk har förstås hänt förr men med tanke på hur många gånger Håkan Juholt redan har plurrat är det svårt att tro att han ska kunna gå på vattnet. Snart är det nog dags igen och då är det troligt att VU kommer att vara mindre överseende. Jag gissar att det redan tänks febrilt på hur reträtten ska ordnas för Juholt och vem som blir övergångslösning i väntan på att nästa generation ska kliva fram.