Om man skäller och domderar på den som driver arbetslinjen, vad står man för då? Bidragslinjen, och den vill vi inte ha, svarade många mittenväljare och gav sitt stöd till Alliansen.

Om man skäller och domderar på den som säger att det är tid för ansvar, vad står man för då?

Så lyder tiotusenkronorsfrågan för Håkan Juholt efter Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring igår.

Redan när statsministern stod i talarstolen började kommentatorer raljera över alla hans allvarsmättade vändningar om ansvarstagande (och, ja, de var många). ”Jag brukar bli skeptisk när någon tjatar om något som borde vara uppenbart”, skrev till exempel Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand.

Men varje väljare med tillgång till tidningar, tv eller internet vet att det där med ansvar i Reinfeldtsk bemärkelse har varit allt annat än uppenbart på många håll. Nyhetsrapporteringen från Europa och USA fullständigt bågnar av exempel på politiker som har lovat mer än de har haft pengar till och väljare som har begärt större löften än de har haft lust att betala. Reinfeldt har starka kort på hand när han kan konstatera att svenska folket inte behöver frukta vare sig skattehöjningar eller åtstramningar under 2012.

Under finanskrisen krävde de rödgröna partierna ständigt större satsningar och stimulanser. Hur skulle läget ha varit idag ifall Thomas Östros och Lars Ohly fått som de ville? Många lär ställa sig frågan, och dessa lär lyssna extra noga till reaktionerna på regeringsförklaring och budget från Håkan Juholt och Tommy Waidelich. Tänker den nya S-ledningen möta avmattningen med krav på Östrospolitik eller ska de söka sig fram längs andra vägar?

I sin första kommentar satsade Juholt på kampen om orden. Ansvar måste handla om att göra det bättre, menade han, och förutskickade satsningar på pensionärer, infrastruktur och bostadsbyggande. ”Ansvar” behöver inte bara handla om att hålla i pengarna, det kan vara ansvarsfullt att göra av med en del av dem också.

I princip kan det ligga något i det, men i praktiken påminner det farligt mycket om försöken att övertyga väljarna om att högre bidragsbetalningar egentligen är bra för jobben.

Visst kan S lägga sig på en högre utgiftsnivå och föreslå mer expansiv politik, men idag krävs en pedagogisk förmåga utöver det vanliga om de ska få den linjen att också framstå som mer ansvarsfull. Säga vad man vill om duon Reinfeldt och Borg, de har erövrat problemformuleringsprivilegiet som inga andra borgerliga politiker före dem.

Att det blir svårt för Juholt att få grepp på Reinfeldt betyder dock inte att allianspolitiken är felfri.

Regeringsförklaringen innehåller en del begränsade men vettiga satsningar på skola och forskning, men reformerna för mer entreprenörskap är tunna och det är faktiskt obegripligt att ha sänkt restaurangmoms som sitt främsta vapen mot en hotande lågkonjunktur.

Det råder ingen brist på utrymme för konstruktiv opposition, men det är inte lätt att se hur socialdemokratin ska lyckas ta det till vara.