EU-topparna ligger inte på latsidan under skuldkrisen, fast man önskar att de gjorde andra prioriteringar. EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso tar strid för en europeisk skatt på finansiella transaktioner, som påminner om den misslyckade svenska valpskatten för 20 år sedan.
Angela Merkel och Nicolas Sarkozy vill göra Europeiska rådets ständige sekreterare, Herman Van Rompuy, till ordförande i ett nytt toppmöte som ska övervaka finanspolitiken i euroländerna. Nog för att vi just fått en tuff repetitionskurs i vikten av granskning och kontroll, men hur många tror att Van Rompuy är mannen att ordna ekonomisk disciplin i 17 länder? Den flamländske kristdemokraten tycks vara en mild och sympatisk herre, men hittills har han gjort större avtryck som poet och författare av korta haiku-dikter än som ledargestalt i ett prövat Europa.
Jag får erkänna att jag inte har läst Van Rompuys diktsamling från i fjol, men jag tar fram Per Erik Wahlunds bok om haikumästaren Issa i stället. Där hittar jag en trerading som känns högst aktuell trots att författaren var lyckligt ovetande om EU:
Hackspetten hackar
envist på samma fläck – och
snart faller mörkret.
Jag är inte lika övertygad som domedagsdoktorerna om att mörkret ska falla över Europa, vad det nu innebär. Men visst finns en stor risk för stök, stagnation och seg återhämtning i fler länder än de värst skuldsatta. Och visst hackas det envist på fläckar där inget matnyttigt finns att hämta: Merkel och Sarkozy satsar av sin knappa tid och prestige på transaktionsskatten, trots att en sådan kan slå hårt mot finanssektorn i Europa och har minimal chans att bli verklighet. I London möts den med samma entusiasm som Visbys borgare visade Valdemar Atterdag.
Dagligen kan vi läsa om Greklands irrfärd mot ackord eller konkurs, och den akuta krishanteringen är lika viktig som svår. Väldiga summor står på spel. Men även om de ansvariga snabbt kan få fram vettiga åtgärder för att hjälpa långsiktigt solventa stater med kortsiktig finansiering och stressade banker med riskkapital, finns ännu större utmaningar än att skaka fram pengar. EU och EU:s medlemsländer måste tackla sina tre stora underskott: i statsfinanserna, i tillväxtpolitiken och i förtroendet mellan väljare och valda.
Folksporten ”leva över sina tillgångar” har inte begränsat sig till krisländer i söder. Även de som förväntas bära upp räddningspolitiken, Frankrike och Tyskland, har statsskulder på över 80 procent av BNP. Den spanska statsskulden är faktiskt klart mindre än den tyska; den franska staten har gjort det till vana att aldrig riktigt rätta mun efter matsäck.
Det har varit billigt att låna, och de styrande har hellre betalat det låga ekonomiska priset för nya lån än det höga politiska priset för sänkta utgifter och höjda skatter. Fast nu är gräshoppetiden förbi. I en lång rad länder måste skuldökningen upphöra och statsskulden som andel av BNP sänkas. Stramheten kommer att lägga sordin på stämningen i Europa under lång tid framöver, men alternativet är värre.
Att så många statsbudgetar lyser rött beror inte bara på dålig utgiftsdisciplin utan också på frånvaron av tillväxtfrämjande reformer. I stora delar av Europa har företagande och jobbskapande utvecklats svagt. I länder som Italien och Spanien har lönekostnaderna stuckit iväg och lämnat produktiviteten guppande i kölvattnet, och nu är det kostnadskris. EU-länderna må ha enats om den ena Lissabonprocessen och 2020-strategin efter den andra, men så fort politikerna skrivit på har de vänt blicken åt andra håll.
EU måste fullfölja den inre marknaden, fördjupa frihandeln med omvärlden, rensa sin egen budget från vettlösa subventioner och sluta drömma om att den ska öka. I huvudstäderna behöver man bilda breda politiska allianser för mer konkurrens, mindre skråväsende och större rörlighet på arbetsmarknaden. Beslut som får praktiskt genomslag först på längre sikt kan ha stort värde redan nu, ifall de kan stärka framtidstron och förtroendet för politiken.
Det behövs. Politiker har lovat mer än de rimligen har kunnat hålla, och väljare har accepterat de orimliga löftena. Många har skäl att idka självrannsakan, och det gäller inte bara dem som har skott sig på statliga sinekurer utan också dem som har romantiserat skatteflykt och vägran att vara med och ta ansvar för det gemensamma. På EU-nivån har beslut och beslutsfattare seglat iväg farligt långt från den allmänna opinionen, och krisbekämpningen kan leda till mer överstatlighet än vad politikerna någonsin har bett om mandat för. När det mest akuta skedet är över får inte detta nya läge tas för givet. Det krävs en ny uppriktighet i både inrikes- och EU-politiken.
Alternativet? Det har Issa redan formulerat:
Det våras igen;
och till gammal galenskap
fogas ny dårskap.
