Göran Hägglund krävde sänkt skatt för pensionärer. Han fick en slant i höjt bostadstillägg och en presskonferens tillsammans med statsministern. Som förhandlingstroféer betraktade är de naturligtvis inte speciellt upphetsande. Ändå är det knappast Kristdemokraternas bristfälliga avtryck i den senaste statsbudgeten som är problemet.

Faktum är att partiet bär ansvaret för några av den förra mandatperiodens bästa och mest borgerliga reformer. Försäljningen av Vin & Sprit var en både principiell och ekonomisk succé. Apoteksmonopolet, som bidrog till Sveriges erbarmligt låga apotekstäthet, är slopat. Fastighetsskatten, som inte förmådde skilja ”inkomst” från ”värdeökning”, har ersatts av en betydligt mer rättvis avgift. Detta, och mer, är vad Hägglunds kristdemokrater levererade 2006-2010.

Men väljarna lät sig inte bevekas. Ogillade de politiken? Nej, då hade de rimligen vallfärdat vänsterut. Nu gick de i första hand till Moderaterna.

KD:s problem är att den politiska riktningen är omöjlig att identifiera. Ena året är det rallarsvingar mot verklighetsfrånvända kulturskribenter, därefter högstämt tal om barns uppväxtvillkor. Den politiska inriktningen tycks bero på vem som för ögonblicket råkar vara talskrivare i partiledarstaben, och slagordens enda gemensamma nämnare är frånvaron av vidhängande sakpolitik. Vilka verklighetens folk-paket har KD presenterat? På vilket sätt är barns uppväxtvillkor egentligen ett isolerat sakområde? Mer specifikt, hur ska väljarna kunna veta vad KD vill göra, se att de gör det, och därefter belöna dem för att de har gjort det?

Svaret på dessa frågor är även svaret på varför KD går åt skogen. Ingen konsekvens. Ingen kommunikation utåt om vad partiets företrädare jobbar med på dagarna, och absolut ingen helhetsberättelse om vilket samhälle de strävar mot. Inget av det som gjorde Nya moderaterna till ett framgångskoncept.

Nu höjs röster inom partiet för att Hägglund bör bytas ut, oklart mot vem. Det är självfallet upp till medlemmarna att avgöra vem som ska föra deras talan. Men innan partifolket börjar fundera över ledare borde de diskutera vart de vill ledas. Att bli ytterligare ett socialliberalt parti är varken möjligt eller nödvändigt. Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet har redan överexploaterat dessa jaktmarker, och de väljare som finns kvar är knappast presumtiva KD-stödjare.

Den nordiska erfarenheten talar dessutom för att kristdemokratiska partier inte står sig väl i konkurrens med främlingsfientliga eller högerpopulistiska krafter. Dansk Folkepartis framfart bidrog till Kristendemokraternas implosion, och i Norge har Fremskrittspartiet trålat in Kristelig Folkeparti-väljare. Åsiktsmässigt är partierna inte alls lika, men de konkurrerar från sina skilda utgångspunkter om väljare som av olika orsaker är missnöjda med den moderna samhällsutvecklingen. Den utmaningen har kristdemokratin hittills inte kunnat möta.

Kristdemokraterna måste nu fråga sig om de har något unikt, något attraktivt och något konstruktivt som väljarna faktiskt efterfrågar. Den som kan presentera ett par tre sådana ting kan möjligen göra anspråk på att leda KD. Andra har knappast vad som krävs för att rädda Sveriges mest tillbakapressade parti.