Kristdemokraterna håller riksting i en stad som förknippas med en satsning på det varaktiga. Efter storbranden 1888 byggdes ett nytt centrum i Sundsvall, helt i sten.

Göran Hägglunds parti är också, i viss mening, en stenstad. Kristdemokraterna vilar på en stark värdegrund. Det är en tillgång som leder över till en utmaning. Formuleringarna på idénivå är medvetet förankrade i en filosofisk tradition med rötter som förgrenar sig ända till Aristoteles. Men hur kan orden omsättas i politisk handling?

Utmaningen blir större när trycket att kompromissa är stort. Som nu, i regeringsställning med tre partier som betraktar vissa av de kristdemokratiska profilfrågorna med varierande grad av skepsis och motvilja.

Moderaternas förvandling till det nya arbetarpartiet handlade om att justera beräkningar och attityder. Det var en stor omställning, men inte omvälvande och uppslitande. Det vore svårt för kd att göra något motsvarande. Bland annat därför att partiets ställningstaganden är så tydligt kopplade till en viss etik, som inte erbjuder hur stort manöverutrymme som helst.

Kristdemokraterna har gjort nytta i Alliansen. De baxade fram frågan om fastighetsskattens avskaffande och insisterade på ökad valfrihet i familjepolitiken. Det satte avtryck i den gemensamma valplattformen och senare i regeringsförklaringen.

Det är inte troligt att framgångarna hamnar i förgrunden på rikstinget. Partiet kluckar omkring i de farliga vattnen runt fyraprocentsgrundet. Det stormar internt, inte minst i den laddade abortfrågan. Förhållandet till Alliansen står inför ett hårt prov om de övriga driver på för införande av en könsneutral äktenskapslagstiftning. I kd har den frågan en ställning som liknar kärnkraftens i centerpartiet.

Kristdemokraterna har ställt upp för Alliansen; driftiga men lojala. Det har varit bra för de allierade. Det har uppenbarligen inte varit lika lyckat för kd, om man ser på väljarstödet.

Slutsatsen kan inte bli att kristdemokraterna bör ge upp den egna identiteten, alternativt lämna det borgerliga samarbetet. Alliansen måste bygga på att varje borgerligt parti kan bevara och utveckla sin särart inom samarbetets ram. Annars är det ingen allians värd namnet, bara en maktpolitisk manöver.

Både kristdemokraterna och deras allierade har anledning att fundera på hur vägen som leder framåt ser ut.