Göran Hägglund är att gratulera. I söndags gillrade han en fälla på DN Debatt och genast ställde sig rödgröna företrädare i kö för att få kliva i den. Hägglund hade varnat för en intensifierad kvoteringsiver om De rödgröna tar makten i höst, och resonerade kring vad denna vilja att detaljstyra åt folk säger om makt- och demokratisyn.

Det är ingen orimlig diskussion. Naturligtvis blir det märkligt när man, som Peter Eriksson i SVT:s partiledardebatt häromveckan, krånglar in sig i ett resonemang som går ut på att: jodå, på individnivå vet föräldrar bättre än politiker hur de ska ta hand om sina barn. Men ser man till det samlade resultatet så vet föräldrar ändå inte bäst och måste styras. Tyvärr!

Här skiljer sig blocken åt. Naturligtvis blir det debatt. Och vilken debatt sen! 2010 är ett valår gott folk, tro inget annat.

Stockholms oppositionsborgarråd Carin Jämtin (S) förklarade på sin blogg att: ”Uppenbarligen tycker inte Göran Hägglund att det är ett problem att könsförtryck leder till att våld i hemmet fortfarande är vanligt, att unga tjejer skär sig (...) Att hedersvåld drabbar många flickor...”

Låt se nu. Hägglund vill inte kvotera föräldraförsäkringen. Alltså måste han tycka att det är helt okej när flickor skär sig och förtrycks? Ehm, okej Jämtin. Bättre lycka nästa gång. Nästa!

Från V kom en attack av det sakligare slaget. EU-parlamentarikern Eva-Britt Svensson undrade varför Hägglund ser en individualiserad föräldraförsäkring som ofrihet och radade upp några tänkta fördelar med kvotering.

Och visst. Det är inte ofrihet att män ägnar sina barn mer tid. Inte heller vore det ofrihet om kvinnors och mäns frånvaro från arbetsmarknaden blev jämnare. Inget av detta kan i sig kallas ofrihet. Problemet är att vi vet att folk inte vill kvotera föräldraförsäkringen. I undersökning efter undersökning säger svenskarna nej. Däri ligger ofriheten. Och folkvalda politiker bör nog vara åtminstone respektfullt intresserade av vad folket tycker.

Så, tack för ditt inlägg Svensson. Det var trevligt, men… Nästa!

Mannen som vill äta sin latteliberala kaka och ha den kvar svarade i gårdagens DN. De gröna har minsann kvoterat sedan dag ett, berättar Peter Eriksson. Må så vara, men nu talade vi om att skaffa barn – inte språkrör.

Göran Hägglunds drömmar handlar bara om att alla borde ha en egen hemmafru, sluggar Eriksson och anför som bevis att KD vill höja vårdnadsbidraget. Därefter skryter han om MP:s förslag om ”barntid” – en sorts förlängd föräldraförsäkring. Barntiden är egentligen ganska lik vårdnadsbidraget, frånsett att barntid delas upp i en portion för mor och en portion för far.

Men hur vet MP att uttaget av barntiden inte blir ”fel”? Tänk om mödrarna tar sin del och fäderna låter bli? Njae, Eriksson. Det flög inte. Försök igen!

Därutöver kan vi konstatera att enigheten i Den rödgröna familjepolitiken är skral. Tredelad föräldraförsäkring lär det bli, här har S satt ner foten, men i övrigt är det oklart.

Vänsterpartiet? Ja, de hatar att MP – ofta i samarbete med Alliansen – har infört vårdnadsbidraget i kommunerna. De har rentav skrivit öppna brev till språkrören om saken. Samtidigt välkomnade man MP:s barntidsidé – med brasklappen att det måste vara högre. Lite som KD vill höja vårdnadsbidraget, ni vet.

Hur den ena höjningen kan vara en kvinnofälla, men inte den andra är oklart, men brer man bara på lite med personangreppen märks nog inte den inkonsekvensen.

En sak är oppositionen dock tydligt enig om: Göran Hägglund struntar i att flickor skär sig och drömmer om hemmafruar.

Nästa?