Hägglund får inte göra alfafansen arga

Än en gång serverar Sifo dyster läsning för alliansväljare. Möjligen lockar socialdemokraternas öde fram ett snett leende. Partiet har sjunkit tillbaka efter uppgången i april. Å andra sidan ser det lite bättre ut för både v och mp.

Regeringen har gått fram en aning, mest tack vare centern. Men oppositionen har ett övertag på omkring tio procentenheter.

Sämst går det för kristdemokraterna. 4,5 procent i maj, att jämföra med 5,4 procent i april (6,6 procent i valet). Göran Hägglund är tillbaka i spärrzonen, med bara tiondelar till godo ovanför de nödvändiga fyra procenten.

Man kan invända att kristdemokraterna har haft det bekymmersamt förr och att det reder sig. Så kan det bli. Men det beror förstås på vad kristdemokraterna tar sig till.

Efter valet har kristdemokraterna lutat åt att partiet borde försöka sig på något i stil med det som Reinfeldt gjorde med moderaterna. Fila ner alla vassa kanter, inte stöta sig med någon, få nya vänner och väljare. Det är en dålig analys. Den mest påtagliga effekten kan bli att kristdemokraterna förlorar sina alfafans.

Begreppet alfafans kommer från nöjesbranschen. Amerikanska Time Magazine använde ordet i anslutning till lanseringen av Spider-Man 3. Jan Gradvall hakade snabbt på här hemma.

I Hollywood har man lärt sig att de ledande fansen kan vara lika viktiga för en films framgångar som filmkritikerna och de professionella marknadsförarna. Gradvall noterar:

”Tidigare kommunicerade serietidningsnördarna med varandra i sina egna pojkrum. Numera kommunicerar de med världen genom sina hemsidor. De åtta största filmnördsajterna lockar i dagsläget, enligt Time Magazine, mellan sex och åtta miljoner unika besökare i månaden. Därav att de tagit steget från fans till alfafans.”

En films framgångar avgörs inte bara av alfafansens dom. Men om alfafansen buar finns risken att hela flocken påverkas.

Reinfeldt skaffade sig en del kritiker bland de trognaste anhängarna. Men han kunde kosta på sig det. Reinfelt var ny som partiledare, i medierna fanns det en nyfiket välkomnande attityd. Opinionsframgångarna kom så snabbt att de flesta alfafans antingen tystnade eller anslöt sig.

Kristdemokraterna befinner sig inte i samma utgångsläge. Moderaterna var ett stort parti med många vänner som satsade på att bli ännu större. Kristdemokraterna är ett litet parti med få vänner som kämpar för att hålla näsan över ytan. Om partiet uppmärksammas i riksmedierna är det inte sällan i något negativt sammanhang. Alfafansen – några framgångsrika lokalavdelningar, en uppsättning aktiva bloggare, en handfull vänligt sinnade opinionsbildare på riksplanet – kan spela en avgörande roll.

Den fråga Göran Hägglund bör ställa sig är vad hans flockledare tycker och tänker om sitt parti just nu. Det hör till saken att alfafansen tenderar att vara konservativa. De vill inte ha en helt ny Spindelman. De vill ha den Spindelman de lärt sig att älska.