Trängselskatterna måste höjas till 150 kronor per dag om klimatmålen ska kunna uppnås 2030, skrev SvD igår. I torsdags beslöt Göteborg att införa samma system, varvid kommunalrådet uttalade att pålagorna på bilisterna ”ger både pengar och miljövinster”. Själva frågan om bilarnas framkomlighet verkar som bortblåst.
Det är som om bilarna primärt var till för staten, vilket inte minst den politiska debatten omkring Saab illustrerat.
Men på det individuella planet tycks bilar vara en oändlig källa till kärlek och längtan. Ett exempel är Sten Berglinds nostalgiska bok Filmbilar (Bokförlaget Max Ström, 2009) som detaljerat drömmer sig tillbaks till bilkulten under biografernas storhetstid. Här delges läsaren okända historier om allt från den gamla Packard som drev Ingmar Bergmans nydanande roadmovie Smultron stället från 1957, till den Chevrolet som de desperata bilburna ungdomarna kraschar i slutet av Olle Hellboms något mindre epokgörande rulle Raggare! från 1959. I radions P1 sändes nyligen Bosse Sjökvists närmast hänförda dokumentär Vi skrämde slag på Svensson, om hur arbetarungdomen skapade sin egen motorkultur helt på tvärs mot Socialstyrelsens rekommendationer.
Även den slagfärdige konservative politiske skribenten PJ O’Rourke har en bok ute i handeln på temat. I Driving Like Crazy – 30 years of Vehicular Hell-Bending (Atlantic books, 2009) samlar O’Rourke sina motorartiklar.
Betraktad på ett sätt är boken en resa från sjuttiotalets gonzojournalistik, och rubriker som How to drive fast on drugs while getting your wing-wang squeezed and not spill your drink, till samtida, mer familjevänliga, hyllningar till amerikanska stadsjeepar. På ett annat sätt är boken ett dagspolitiskt inlägg. Exempelvis borde Mona Sahlin, som i höstas sade att staten skulle gå in som ägare i Saab, läsa om testkörningen av det gamla sovjetiska transportfordonet Zil uppför bergssluttningarna i Kirgizistan. ”Miljömupparna tror att en statligt framtagen bil kommer att drivas av den bris de har i ansiktet när de kör nerför vägen. De tror att bilar kommer att gå på tofu. De tror på solkraft”, skriver O’Rourke. ”Men ett motorfordon skapat av politiker kommer att vara en Zil.”
Framför allt är dock O’Rourkes artikelsamling en lovsång till bilen som frihetssymbol. Det är ett perspektiv som bara sällan syns i svensk politisk debatt, där bilen normalt betraktas som ett samhälleligt problem, eller som en statlig kassako. För Miljöpartiet, som vill höja bensinpriset med 2 kronor litern, både och.
Ett undantag var Göran Persson, som i Den som är satt i skuld är inte fri (Atlas, 1997) skrev om bilen som frihetsskapare: ”det är märkligt att bilen i den politiska debatten inte betraktas ur ett sådant perspektiv, för det är som frihetssymbol bilen ses av vanliga människor”.
Men det är ju där någonstans den enda tänkbara framtidslösningen för Saab ligger. Att vara ett företag för de frihetslängtande individer som faktiskt vill köpa och köra bilar, snarare än en kugge i det politiska maskineriet. Precis som att trängselskattedebatten måste handla om framkomlighet och inte om kommunala intäkter.
