Vårdföretag täljer guld med skalpell, kunde man läsa i Dagens Nyheters ekonomidel i går. Det här med att tälja guld signalerar på dagens mediespråk att något orättfärdigt är i görningen. Har man så mycket guld att man till och med kan karva i det har man alldeles bestämt för mycket.

Artikeln är dock mer nyanserad än vad rubriken antyder. Åtminstone om man jämför med tidningen Citys artikelserie om ”vip-vården” för några veckor sedan (9, 12 & 16 maj) där hela utgångspunkten var att spela upp en konflikt där privat vård och privata vårdförsäkringar antas försämra den offentliga (som överlag skildras som usel) har DN:s serie ändå varit mer sansad. City hamrar in de privata alternativens moraliska uselhet med idel värdeord. Vi får läsa att det är en plusmeny för resursstarka, en snabbfil, en livsstilsmarkör och en vip-behandling. Ingen möda läggs på att fundera över om vi till äventyrs skulle kunna lära oss något av de privata alternativen. Däremot intervjuas stockholmare som får påstå att privat vård och privata försäkringar såg dagens ljus när Alliansen tog makten.

DN spelar förstås också på de här förenklade föreställningarna och konfliktytorna, men här får läsaren mer fakta som kan ligga till grund för en del egna funderingar. Guldet må täljas med skalpell, men artikeln ger ändå fler vägar in i frågan...

LO:s tidigare chefsekonom Dan Andersson intervjuas och menar att hela diskussionen om vinster i vården är ”enkelspårig”:

– När Carl Bennets Getinge säljer en steriliseringsmaskin som gör samhällsnytta genom att färre dör i sjukhussjukan får han göra vinst på den. Varför skulle det vara moraliskt annorlunda med avkastning på själva vården?

Frågan Andersson ställer tål att tänkas på. Man kan också fråga sig om den ilska som vinsterna väcker egentligen inte är ganska missriktad.

Föreställ dig att du i åratal har anlitat en och samma snickare för ett återkommande uppdrag. Du har alltid betalat för en dags arbete, för detta är tidsåtgången som snickaren i fråga har angett. Du har också alltid varit nöjd, men ett år får du likväl för dig att du ska testa en annan snickare.

Sagt och gjort, någon annan får göra jobbet – och fakturerar bara för en halv dag, samtidigt som han gör vinst.

Vem i detta exempel är det rimligt att bli arg på?

Tanken illustrerar onekligen det konstiga i att det skrivs så få artiklar som ställer frågor om hur det är möjligt att vårdföretagen gör vinst där landstingen gick med underskott och ändå drogs med ständigt långa köer. Vad sysslade man egentligen med på landsting si eller så när allt det som i dag köps in utfördes offentligt – och dyrare? Och hur är det ens möjligt att vi har en debatt som längtar tillbaka dit, istället för att försöka lära av de nya aktörernas effektivitet?

Ytterligare en viktig dimension när det gäller den privata vården är förstås att vi måste ställa höga kvalitetskrav och få valuta för de offentliga medel som betalar för den privat utförda vården. Det får givetvis inte vara på bekostnad av trygghet och kvalitet som vinsterna kammas hem.

Här finns det plats för en debatt om hur politiken på bästa sätt kvalitetssäkrar välfärden, men tyvärr står frågan ofta och stampar i en butter och missriktad harmsenhet över vinster i största allmänhet.

Nog stämmer det, som Dan Andersson säger, att den debatten är ”enkelspårig”.