När en grupp från norska Fremskrittspartiet åker till Malmö i veckan är det enligt ordföranden Siv Jensen för att se en stad ”där sharia fullständigt har tagit över”. Det är valår i Norge, och högerpopulisterna i Fremskrittspartiet jagar väljare genom att fantisera fritt om svensk segregation. Ilmar Reepalu, ordförande (S) i Malmös kommunstyrelse, utgår från att det rör sig om röstfiske ”i en valrörelse eller något liknande” ( DN 22/2). Det är säkert sant.
Reepalu borde för övrigt veta. Sedan kriget bröt ut i Gaza har Malmö sett skrämmande uttryck för extremism i den där änden av det politiska spektret där vänster möter islamism. Och kanske mer än någon annanstans i Sverige slits Malmös politiker mellan valet att stå upp mot antidemokratiska krafter och värderingar, och att håva in extremisterna i den egna väljarkåren. Det senare frestar bevisligen.
Ilmar Reepalu hade helst sett att Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel om två veckor inte blev av alls. (I Studio Ett igår underströk han att detta är hans uppfattning som privatperson, vilket tydligen, oklart hur, skulle göra en avgörande skillnad.) Nu har i stället S, V och MP i Malmös fritidsnämnd enats om att matchen ska gå inför tomma läktare. Nämndens ordförande Bengt Forsberg (S) menar att det hela är en säkerhetsfråga, medan vice ordförande Carlos Gonzáles Ramos (V) motiverar beslutet med att Israel, enligt hans uppfattning, begått folkmord i Gaza.
Beslutet är horribelt. Bojkott av enskilda idrottsmän är ett trubbigt verktyg, som knappast är effektivt hur hårt man än slår. Men ibland gäller det att signalera just att man slår. När kraven på bojkott dessutom bara drabbar den judiska staten – och inte till exempel Kina, Ryssland eller Vitryssland – kan man fråga sig om de israeliska tennisspelarna straffas för att de är israeler, eller för att de är just judar.
Reepalu har förklarat sin inställning med att en stor del av Malmös befolkning kommer från Mellanöstern och är direkt påverkad av kriget i Gaza. Men det handlar förstås också om ett stort väljarsegment som det gäller att vinna över inför valet 2010. Allra störst blir det om man räknar med den grupp som har direkt antidemokratiska värderingar.
Det vet Lars Ohly när han berättar att hans favoritläsning på nätet är en blogg som Svenska Kommittén mot Antisemitism klassat som klart antisemitisk. Det vet även Reepalu när han säger att han inte ”känner någon större lust att delta” vid mottagningen efter DC-matchen på grund av de israeliska spelarnas blotta närvaro. Därmed har han också mer gemensamt med sina norska besökare än han förmodligen vill kännas vid.
