De finländska väljarna skrev historia i presidentvalets första omgång. Socialdemokraternas kandidat Paavo Lipponen tog sig inte vidare till andra omgången den femte februari. För första gången på 30 år blir det inte en socialdemokratisk president. Lipponen hade hoppats kunnat luta sig mot ett gediget trackrecord som tidigare politisk tungviktare, men historien betydde intet.

Presidentvalet är i hög grad ett personval, men inte bara. Att Socialdemokraterna och Vänsterförbundet tillsammans endast fick dryga tolv procent av rösterna understryker att det är nya tider.

Att historiens betydelse klingat av är också Centerpartiets Paavo Väyrynen ett exempel på. Väyrynen är en skandalomsusad comeback kid som startade sin karriär innan stora delar av väljarkåren ens var född. Samtidigt är Väyrynens tredjeplats (17,5 procent) också ett exempel på en stabil faktor i opinionen. Politiskt hör han snarast hemma i samma populistiska mylla som Sannfinländarna.

I årets valrörelse har Väyrynen kandiderat med samma nejbudskap till euron som Sannfinländarnas Timo Soini. Soini var förra årets valkomet men hans presidentkandidatur har haft en stämpel av ”härtill är jag nödd och tvungen”. Tyngd av bråk i det egna partiet kom han heller aldrig med i matchen. Sannolikt har en hel del av hans väljare valt Väyrynens snarlika antieuropeiska budskap kryddat med tal om en starkare presidentmakt än vad grundlagen medger.

Återstår att se om Soini dansat färdigt till nästa riksdagsval.

Och vilka slutsatser drar Centerpartiet?

Att varken Soini eller Väyrynen gick vidare betyder att en fjärdedel av väljarkåren inte kommer att få se särskilt mycket debatt kring sina ämnen när valkampanjen nu går vidare. Det lär inte minska den känsla av avstånd till ”eliten” som populismen frodas i.

Samlingspartiets Sauli Niinistö har varit storfavorit sedan länge och höll distansen ut. Visserligen har han tappat väljare men med ett stöd på 37 procent i första omgången skulle det vara en rejäl valknall om det inte blir den liberalkonservative Niinistö som efterträder Tarja Halonen på presidentposten. Han kan verka lite tråkig men är solid med en personlig historia utanför politiken som berör.

Niinistö kan ta väljare från alla läger och är i den meningen också den i särklass mest representative kandidaten till ett ämbete som numera mest är representativt. Det betyder inte att presidenten är oviktig eller att det saknas möjligheter att ta en roll som nationens röst.

Valutgången blev i sig en symbol: ett slags protest mot bilden av Finland som Soiniland.

Förra årets valtriumf för Sannfinländarna (gubbarnas revansch) passade illa ihop med det urbana Finland som nu är värd för Designhuvudstadsåret. I presidentvalet gav man svar på tal. De grönas Pekka Haavisto (som är öppet homosexuell) tog hem andraplatsen (18,8 procent) med ett annat budskap än Sannfinländarnas i förhållande till det som inte är ”purfinskt”.

Haavistos medvind bäddar för fortsatt spänning. Trots allt är inget klart förrän den sista rösten är räknad.