I takt med att övriga Europa blivit varse att det som försiggår i Grekland påverkar även oss, har nyhetsmedia fyllts av skuldstatistik och konkursvarningar. Papandreous regering får ta stryk medan oppositionens obstinata förhållningssätt sällan kritiseras.
Lady Thatcher, dåvarande premiärminister i Storbritannien, gjorde sig först känd som skicklig politisk kommunikatör när hon inför britterna i slutet av 70-talet jämförde statens ekonomi med ett vanligt hushålls matkassa. Man kan inte handla för mer än vad som finns i plånboken, det visste varje brittisk husmor, och detsamma gällde statens finanser. Thatcher fyllde varukassar med varor för att visa hur mycket inflationen kostade hushållen varje gång de handlade förnödenheter.
Så visade Thatcher att priserna på britternas vardagliga inköp i närmsta Tesco-butik direkt hängde samman med statens ekonomi. Thatcher drev med järnvilja, entydig marknadsliberal politik och talang för det kommunikativa uppdraget Storbritannien ur svåra ekonomiska tider. Så formerade hon det marknadsliberala alternativ som var nödvändigt i ett land nära bankrutt.
Någon Thatcher står dock inte att finna i de av ekonomiska problem tyngda länderna i Sydeuropa. Förhandlingar mellan Greklands regering och opposition har strandat och liksom i Spanien och Portugal saknar de liberala krafterna såväl egen finanspolitisk linje som stabil marknadsliberal grund att utgå från.
Som Lars Calmfors förklarade i gårdagens P1 Morgon har Greklands kris skapats under många år och resulterat i en skuld på 160 procent av BNP. Enligt professor Calmfors har Grekland varit nära konkurs under halva tiden som självständig stat och förhållanden som idag rapporteras av nyhetsmedier Europa över bör egentligen ses som del av landets nutidshistoria.
De oroliga demonstranter som ses på Atens gator borde ha protesterat än mer när den dumgenerösa politiken en gång inleddes och de offentliga utgifterna tilläts växa abnormt. Varken marknadsliberala politiker eller skattebetalarna protesterade då och allt kunde ske med starkt stöd från högern. Det var till och med under den borgerliga regeringen 2004 till 2009 som lönerna i offentlig sektor jäste med 60 procent. Nu demonstrerar man istället mot det sparpaket som är absolut nödvändigt för att inte hela landet ska försättas i konkurs.
Det vore naturligtvis lockande att skylla allt på vänstern, men ansvaret är lika mycket den borgerlighets som varken levererat kritik av ohämmade utgiftsökningar eller något av Thatchers beska medicin.
Det är inga naturkatastrofer som överraskat landets ledning utan överlagd politik med idel utgifter och växande offentlig sektor, rattad av såväl höger- som vänsterregeringar. Men innehållet var alltjämt traditionell vänsterpolitik där man negligerade att välstånd och tillväxt aldrig skapas av politiker.
