Nu diskuteras vad som bör göras för att ”rädda Grekland”. Men inga smärtfria lösningar finns på den grekiska krisen. Grekland är redan i djup depression – som kommer att fördjupas, so oder so.
Den grekiska skulden är så stor, räntekostnaderna så höga och ekonomin så svag att landets plågade invånare omöjligen kan klara amorteringar och räntor. De krassa finansmarknaderna inser detta och prisar in en statsbankrutt med 100 procents (!) sannolikhet.
Ändå diskuteras nya stödpaket. Är det bara spel för gallerierna? Nej, de handlar om att göra betalningsinställelsen så ”ordnad” som möjligt så att smittoeffekterna blir hanterliga.
EU, IMF och ECB vill få större räddningsfonder och samordnad politik på plats för att minska risken att andra går Greklands väg. Dessutom vill de undvika att Grekland tvingas lämna euron på ett sätt som skapar ännu värre sprickor.
Ibland hörs i den svenska debatten att det vore bra för Grekland att återupprätta sin egen valuta och den vägen återvinna konkurrenskraft. Argumentet är baserat på den svenska utvecklingen efter kronfallet 1992.
Men en grekisk exit får större globala konsekvenser eftersom en nationell valuta ska skapas ur en multinationell, vilket drastiskt kan påverka alla andra i valutasamarbetet. Poängen med att återskapa drachman är att den ska bli svagare. Men varje förväntan om inrättandet av en ny svag valuta skulle utlösa en omedelbar run mot det grekiska banksystemet inför utsikten att alla utländska skulder ökar i värde.
Spridningseffekterna kan då bli svåra. Alla banker och företag som har affärer med grekiska motparter måste räkna om sina intäkter och sina balansräkningar när deras fordringar faller i värde, räknat i nya drachmer. Dessutom finns risken att andra följer Grekland. Skulle eurosamarbetet rämna och flera länder lämna unionen blir den följande finanskrisen djupare än den vi såg 2008.
Det europeiska samarbetet kastas säkert ett årtionde tillbaka. Riskerna för valutakrig och protektionism ökar.
Detta är vad räddningsarbetet söker undvika. Grekland borde aldrig ha gått med i euron, det vet vi nu. Men betalningsinställelse och i synnerhet exit riskerar att medföra farliga spridningseffekter. Därför det frenetiska arbetet – inte i första hand för att ”rädda Grekland” utan för att bygga brandväggar runt det sargade landet och upprätta krishanteringsmekanismer för att minska effekterna av den kommande grekiska konkursen.
För egen del tror jag att ännu starkare europeisk medicin då krävs än den som nu är aktuell: samordnad budgetpolitik, mer ambitiös strukturpolitik, gemensam finansinspektion, bankakut och euroobligationer. De europeiska politikerna och deras väljare är dock inte beredda att gå så långt – i alla fall inte ännu. Utgången är därför osäker. Den lilla grekiska tuvan kan i värsta fall stjälpa hela det världsekonomiska lasset.
Klas Eklund är senior economist på SEB och adjungerad professor vid Lunds universitet. klas.eklund@seb.se
