Det är lätt att känna uppgivenhet inför protesterande grekers ovilja att konfronteras med verkligheten. Fattar de ingenting? Pengarna är slut. Statens inkomster är små och utgifterna är för stora. Utan stödlån väntar en kaotisk statsbankrutt.

Det är också lätt att känna en huvudskakande munterhet inför en stat vars modus operandi kan sammanfattas med orden väldigt lösa boliner.

Samtidigt är det klokt att inte kliva upp på en alltför hög dalahäst. Sverige är annorlunda men det utesluter varken att ekonomin har misskötts eller svångremsprotester. Ändå var prövningarna under den svenska 1990-talskrisen en mild västanfläkt mot den kur som väntar Grekland ytterligare ett antal svåra år.

Löner, pensioner, skatter: ingen sten lämnas orörd. Det är inte konstigt att människor känner förtvivlan inför framtiden (och tyvärr typiskt att brandbombsvänstern vill utnyttja den för egna syften).

Grekerna förtjänar också medkänsla.