e rödgröna är inte eniga. Nu gäller frågan om huruvida avdraget för hushållsnära tjänster ska få vara kvar. Men det är bara det senaste exemplet. I den rödgröna utrikespolitiska plattformen nämndes knappt Afghanistan eller EU. Med ett drygt halvår kvar till valet, i två av de absolut viktigaste utrikesfrågorna, har de alltså ingen överenskommelse.

Det är naturligtvis tänkbart att de kommer med en gemensam utrikespolitik senare, av taktiska skäl. Mediedramaturgiskt kommer det då att framstå som en stor bedrift, trots att en gemensam agenda är ett blygsamt krav på dem som söker regeringsmakten i koalition. Det är också möjligt att de tre tänker bli överens efter valet, och alltså bluffar i valrörelsen för att maximera antalet väljare i disparata läger.

Men det är även fullt troligt att de faktiskt inte kommer överens. Att de tre inte förmår kommunicera med varandra enligt normala politiska umgängesformer. Att de rödgröna inte förstår och litar på varandra tillräckligt för att kunna förhandla i kniviga frågor.

Statsvetaren Katarina Barrling Hermansson gav en inblick i de tre partiernas misstro mot varandra i sin doktorsavhandling Partikulturer (Uppsala universitet 2004). Den byggde på intervjuer i partiernas riksdagsgrupper, som blev tämligen avslöjande.

Avhandlingen visar att socialdemokrater betraktar V som ”oansvarigt”, och att det finns en rädsla för att V kan ”hugga en i ryggen”. ”Dess företrädare uppfattas som obehagliga”, på grund av partiets historia av att ”aldrig ha varit i ansvarsställning, vilket gör det svårt för dem att förhandla och hålla fast vid ingångna avtal”. Förhandlingar blir inte enklare av att vänsterpartister själva betraktar det som sin ”livsluft att stå vid sidan av”, och säger att ”det är det bästa som finns att kunna bita sossarna i häcken”.

Socialdemokraterna misstror också MP, men på delvis andra grunder. MP uppfattas som ”inkonsekventa, och därmed inte helt pålitliga”. Partiet beskrivs som ”ologiskt” och anges ”sakna en röd tråd”. Samarbetsklimatet underlättas knappast av att miljöpartisterna själva frågar sig om ”samarbete är ett sätt att dra ner sina ambitioner”.

Samtalssvårigheterna var uppenbara under regeringen Persson. I budgetsamarbetet 2005, exempelvis, behagade Vänsterpartiets och Miljöpartiets representanter inte ens att dyka upp på det avtalade mötet. Väl i förhandling hotade MP att fälla regeringen. Även 2004 vägrade MP att komma till förhandlingsbordet. Men det året var det V som hotade att fälla regeringen. Det känns som en evighet sedan, men under den förra socialdemokratiska regeringen snuddade normala budgetförhandlingar återkommande vid regeringskris.

Nej, de rödgröna är inte eniga nu i de kniviga frågorna. Men det är inte det som är grejen. Det är inte ens det de verkligen är ense om som är grejen. Problemet är att de, om de får makten, kommer tvingas att enas, under osäkra utpressningsliknande situationer där V och MP bägge har goda incitament att hota med avhopp.

Mona Sahlins kort är svagast.