För ett år sedan hade socialdemokraterna 44 procent av väljarnas stöd, enligt Sifo. 48 procent av väljarna kände stort eller mycket stort förtroende för Mona Sahlin. Nu har väljarstödet rasat till 37, och förtroendet till 36 procent.
Vad som är orsak och verkan är inte lätt att fastställa, men klart är att Sahlin under året sett flera av sina största och viktigaste projekt haverera.
Partiets profil är ett exempel. Som utpräglad identitetspolitiker har Sahlin idogt försökt profilera sig som kvinna, eller lierad med förortsbefolkningen, eller som homo-, bi-, trans- och queermänniskornas främsta representant. Snart sagt varje utsatt grupp ska ha en vän i Sahlin, har varit meningen.
Men när Sahlin själv utsett nyckelmedarbetare har det blivit idel vita, heterosexuella, medelålders män. Gruppledare i riksdagen blev Sven-Erik Österberg. Håkan Juholt ska ta hand om partisekretereriet. Ekonomiskpolitisk talesman blev Thomas Östros. Att göra s till kvinnornas och minoriteternas parti gick inte.
Genom att fördjupa samarbetet med miljöpartiet och hänga av vänsterpartiet skulle Mona Sahlin göra s till ett mer mittenorienterat parti. På lång sikt skulle detta ha kunnat slå in en kil i den borgerliga Alliansen. På kort sikt skulle det inneburit att inga eller få väljare skulle skrämmas bort av Lars Ohly. Men Sahlin hade helt missbedömt arbetarrörelsens band till vänsterpartiet. Sällan har en socialdemokratisk ledare chikanerats så omsorgsfullt av de egna. Och efter att Sahlin tvingats till reträtt följde en lång period av förödmjukande turer med Lars Ohly, som ju inte var sen att utnyttja den nya positionen.
Försöket lämnade Sahlin med det sämsta av två världar. Hon har visat att hon är en för svag ledare för att styra partiet mot mitten, och hon tvingas erkänna Lars Ohly som samarbetspartner istället för att bara kallt räkna med hans stöd. Det blev ingen kil in i Alliansen, och mittenväljarna kommer fortfarande att rygga inför kommunismens spöke.
Efter sociald emokratins valförlust 2006 fanns en insikt i partiet om att det skulle krävas inte bara ett nytt ansikte efter Göran Perssons, utan också ny politik. När Sahlin blev vald tillsatte hon därför rådslag som ska mynna ut i konkreta politiska förslag. Men under året har opinionen i partiet svängt.
Partiet ropar nu inte efter nya tankar – man vill se mer av det gamla. På ledarsidan i Aftonbladet i söndags efterlyste Lena Askling ”välkända, genuina och tunga profiler som kan väcka förtroende och respekt i parti och väljarkår”. Till skillnad från Sahlin, får man anta.
Namnen Askling helst ville se? Pär Nuder, Göran Johansson, Margot Wallström och Carin Jämtin. Det är alltså Pär Nuder som Sveriges ledande s-tidning – partiets trognaste bundsförvant – vill ha istället för Sahlins tänkta förnyelse. Med tanke på hur svårt Sahlin har haft att hävda sin egen linje kan det vara värt att satsa en slant på att Aftonbladet kommer att vinna den fajten.
Har Sahlin försvagats av motgångarna eller har hennes svagheter framkallat dem? Det är lika svårt att avgöra som vilken lyckönskning man ska använda så här års. Om man ska skåla för Sahlin, ska man då önska en god fortsättning i samma stil, eller ett gott nytt år?
