Jag förstår att det kan kännas tungt att ge sig ut i ruskvädret när man så nyligen har kommit in i värmen, men alternativet är att förtvina. Efter Moderaternas och Socialdemokraternas taktiska manövrer har det blivit så trångt i mitten att det inte blir syre nog över till en välvillig kraft av det mindre formatet, som erbjuder ungefär samma sak som de stora. Kristdemokraterna måste stå upp för något eget och vara beredda på att det blåser om öronen.
Det handlar inte om att bli omstridda på det sätt som partiet var omstritt under åren före Alf Svenssons makeover. KD har ingen framtid i att bli konfessionellt och moralkonservativt på KDS-manér och ingenting tyder heller på att det är den vägen man vill gå. Jag tillbringade ett par dagar på partiets riksting i Örebro nu i slutet av veckan och såg inte något av allt det där inskränkta som professionella KD-hatare älskar att mardrömma om. I själva verket har partiet långt större problem med mjäkighet än med bigotteri. Tag bara valparollen ”Ett mänskligare Sverige”. Budskapet är så anständigt och hyggligt som man någonsin kan begära, men det har ingen särskiljande kraft och är dömt att drunkna i bruset.
Då är det mer tryck i ”Verklighetens folk”, som Göran Hägglund lanserade i Almedalen i fjol. En hel del uppmärksamhet kom att kretsa kring slängarna åt kulturvänstern, men det politiskt matnyttiga har att göra med frihet och respekt för enskilda människors livsval. Hägglund ställde sig i talet på medborgarnas sida mot pedantiska politiker och beskäftiga byråkrater som vill lägga livet till rätta, och det på goda grunder. Dels finns det verkligen ett Myndighetssverige och en social ingenjörskonst där man är så övertygad om att man har sett ljuset att man inte klarar av att lämna människor i fred, dels har det länge varit märkligt tyst om det. Hägglund slog an en vilande sträng.
Till att börja med väckte tanken större genklang utanför än inom KD, men efter hand har den slagit rot även internt. I Örebro lade partistyrelsen fram en proposition om ”politikens gränser”, som resonerar om var gränsen för det kollektiva beslutsfattandet ska gå, och i debatten gick talare efter talare upp och uttryckte sitt gillande såväl av grundtankarna som av att det blivit politik av dem. ”Politiken ska inte styra och ställa utan stödja och stötta”, som Benny Strandberg från Kungälv sade. I sitt inledningsanförande sade Hägglund att han vill se ”Kristdemokraterna som ett slags politikens gränspoliser. Som ifrågasätter nya regleringar och nya påfund för att styra människors liv.”
Invändningen är given: Vilka är KD att kritisera påbud och förbud? Och självklart har partiet en bra bit att gå innan man uppfattas som framstående frihetskraft. Riksdagsmannen Stefan Attefall, som föredrog propositionen på rikstinget, var också självkritisk och försökte inte låtsas att man alltid hållit pekpinnen i styr. Hägglund har sagt samma sak. Så måste han fortsätta. Det duger inte att försköna sitt förflutna men försök att förändras kan vinna respekt. Och även om det inte direkt är någon thatcherism som KD vill mejsla fram, drar man en lans för bättre balans mellan offentligt, privat och civilt: avdragsrätt för gåvor, större frihet för universitet och högskolor, minskat krångel vid bostadsbyggande, bättre villkor för den som vill hyra ut en del av sin bostad, självrannsakan vad gäller gamla försyndelser som filmcensur och pumplag. Än så länge är det ett lapptäcke av exempel snarare än ett fullödigt program, men det är rätt sorts lappar i täcket.
Och allvarligt talat: Vem kan vara emot att ett politiskt parti gör stor sak av frihetliga värderingar i en tid av ängsliga fokusgrupper, ständiga opinionsmätningar och utdelning av hundralappar till nyckelgrupper? Alliansen behöver alla procent den kan få, men borgerlighetens behov av konstruktiva idéer är minst lika stort. Det finns inga garantier för att KD lyckas ta steget från Rickard Rättrådig till Göran vid gränspolisen, men det kan inte vara fel att man försöker.
På fredag håller Hägglund årets Almedalstal. Vill han få fart med sig därifrån in i valrörelsen gäller det att han vårdar fjolårets investering. Vakthållning vid politikens gräns väcker intresse, sedvanlig snällhet söver. Han kan göra mycket mer av idén om medborgares rätt mot myndigheterna (Brännpunkt 1/7 ), och när det gäller rättssäkerhet för den enskilde – till exempel för företagare gentemot Skatteverket – kan han göra hur mycket som helst.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör i SvD. pj.anders.linder@svd.se
