I helgen blir det möjligt för alla som törstar efter något rött att läska sig i det blå huset på Sveavägen. Det är dags för Socialistiskt forum, där vanliga sossar och HBT-sossar, Ung vänster och äldre, Revolutionär kommunistisk ungdom och Svensk-kubanska vänskapsföreningen ska välva planer för Sverige och världen. Alltså mer än tre nyanser av rött, men samlade under parollen Hotet från höger - och vänsterns svar.
I dessa dagar är det nu inte helt enkelt att veta vad som är höger och vänster. Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson beskriver den socialdemokratiska regeringens politik som ”en slakt av välfärden till förmån för vinster åt ett fåtal”. Vänsterpartiets vänsterfalang tycker till och med att Lars Ohly är höger. Han har pudlat om kommunismen och klappat högerfalangen i stället för att klippa till den. Inget nytt under solen. I den eviga följetongen av kommunistiska fraktionsstrider är anklagelser om högeravvikelse det värsta som kan drabba en kamrat (vänsteravvikelse är ju i alla fall
vänster).

Som SvD har avslöjat (17/11) råder det hela havet stormar i partitoppen. I en hemlig enkät talas det om att ”alla misstror alla”, ”revirpinkande” och brist på ”fungerande ledarskap”. De tuffa radikalerna är av den sorten som i debatten slår ”in andras huvuden med spikklubba”. Sammantaget tonar det fram en bild av ett parti i kris.
Kommunist-Kalle Larsson tycker dock inte att det är något särskilt med saken, utan grubblar på sin blogg över vem som kan ha läckt: det måste ha varit någon som vill skada partiet. En annan riksdagsledamot, gruppledaren Lars Bäckström, slaktar på sin blogg partiets valplattform och efterlyser realistiska val: ”för det spelar ingen roll vad man säger om ingen tror på det.”
Utmärkt, kan det tyckas. Ju mer skådespel inför öppen ridå, desto bättre. Om vänstern vill föröka sig genom gräl och delning finns det goda möjligheter att partiet försvinner ur riksdagen. Om inte annat, blir partiet tydligare.

Lars Ohly kallar sig inte längre kommunist, men han är fortfarande
troende. Ida Gabrielsson tycker att det är ointressant vad hon kallar sig, men hon är stolt över att vara en del av en rörelse som gjort så mycket bra. Båda vill förändra samhället i grunden och då främst genom att avskaffa det privata näringslivet. Båda är öppna för utomparlamentariska aktioner om rösträtten inte räcker: ”Rättigheter och rättvisa kommer ingen att ge oss frivilligt”, framhåller Gabrielsson. Årets feministpris utdelade hon till Roks.
Om Alliansen skulle ha beröring med ett parti med så extrema uppfattningar skulle det utlösa ett politiskt ramaskri - även inom allianspartierna. Med vänstern förhåller det sig annorlunda. Det är Göran Perssons kommunistparti.

Vänsterpartiet ingår i den informella koalition som styr Sverige. Det innebär att den politik som styr våra liv utformas av ett parti som inte bara ägnar sig åt destruktiv överbudspolitik utan dessutom vill gå ur EU, avskaffa försvaret, ja vräka själva det liberaldemokratiska systemet över ända. Det är dess rättighet att plädera
för. Men vad ska man säga om Göran Persson som likt Faust gjort affärer med sin socialdemokratiska själ för maktens skull? Politiskt bekvämt. Ja, visst. Men var är ryggraden och den politiska moralen? Göran Perssons kommunistparti är levande historia.