Goda avsikter är inte skäl nog för kvotering

Utan att sympatisera med handlingen kan jag förstå motivet bakom könsurval på högskolan. När jag läste litteraturvetenskap i Uppsala var könsfördelningen i klassrummet helt uppenbart snedvriden. Många var kvinnor. Få var män. Det är väl inte helt bra, men problemet helgar inte de medel som har orsakat ett diskrimineringsmål mot Lunds universitet drivet av Centrum för rättvisa.

En grupp kvinnor har fått hjälp att stämma universitetet, som i syfte att uppnå större könsbalans bland psykologistudenterna gav manliga sökande till psykologprogrammet förtur. Kvinnorna har alla toppbetyg men hamnade ändå längre bak i turordningen.

Det är verkligen en orätt. Universitetets hantering av ansökningarna är inte tillnärmelsevis förenligt med ett utbildningssystem som är tänkt att vila på meritokratisk grund. Det är alltid betygen som ska avgöra vem som belönas med en studieplats. Men samtidigt har könsfördelning förmodligen bäring på dynamiken i rummet, sammanhållningen i gruppen och därmed kanske även på tillägnelsen av kunskap. Och åtminstone när det gäller några utbildningar, exempelvis just psykologutbildningen, är det ur ett samhällsperspektiv antagligen inte helt oviktigt med en god balans mellan könen.

Centrum för rättvisas jurister, som tidigare har försvarat andra människor som diskriminerats till följd av kvotering, gör helt rätt i att driva kvinnornas grupptalan. Men universitetets bevekelsegrunder kan nog inte avfärdas direkt. De går i alla fall att problematisera.

Alldeles bortsett från att ett kvoteringssystem strider mot högskolans grundprinciper blir kostnaden för den enskilda människan, hon som väljs bort för att hon utrustats med ett kön som råkar vara i majoritet på en viss utbildning, mycket stor. Ibland får man känslan av att de som drar en lans för kvotering ser på män och kvinnor som vikter, befriade från tankar och känslor, som ska placeras omkring. Det håller inte. Om det nu är ett problem att kvinnor antas till olika program i högre utsträckning än män, vilket det finns argument för, måste det mötas annorlunda och långt tidigare än på universitetsnivån – genom opinionsbildning och genom att peppa pojkar i skolan.

Helt säkert hänger detta ihop med skillnaden i studieprestationer mellan könen som avtecknar sig redan i grundskolan. Förväntningarna tycks av någon anledning vara lägre på unga män.

De visas en större tolerans när de skjuter ifrån sig uppgifter som är svåra att förstå, när de låter fritid gå före flit. Glider många ändå genom livet, som könsteoretiker menar? Nej, de hamnar efter, blir föremål för kvoteringsplaner.