Rapporteringen om Vänsterpartiets kongress och partiledarval påminner starkt om halvtidspratet i en sportstudio. Det är trevligt med en stunds omväxling men kommentatorerna väntar ändå på att man ska tillbaka till den riktiga matchen, vilket i dessa dagar är lika med Håkan Juholt mot … ja, vem? Thomas Östros, Ylva Johansson och smygliberala sossar i radhustäta Stockholmsförorter? Anonyma partitjänstemän i förbund med en illasinnad journalistkår? Eller helt enkelt sig själv?

En sak är säker. Det är inte regeringen. Tiden efter avslöjandet om den Juholtska bostadsersättningen har varit unik i så måtto att hela det granskande strålkastarljuset har varit riktat mot den som leder oppositionen i stället för mot dem som leder landet. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt har haft mediala sötebrödsdagar med inställsamma intervjuer och reportage om brevskrivande barn som största prövningar.

Klart att det inte bara är ett fascinerande skådespel utan också ett högst relevant nyhetsämne när det en gång statsbärande partiet säckar ihop inför öppen ridå. I dagsläget syns inget slut på följetongen och så länge det skrivs nya avsnitt kommer rapporteringen att fortgå.

Ändå är det konstigt att det inte ställs skarpare frågor till regeringen. Relativt sett går det bra för Sverige, men vi står likafullt inför stora utmaningar, och det ekar rätt tomt i ministrarnas skafferi. Det kloka oppositionsrådet i Örebro, Kent Persson (M), gör sitt parti en tjänst när han varnar för moderat hybris och skriver att det moderata opinionsövertaget över S mer handlar om socialdemokratisk svaghet än moderat styrka.

Ser man till förtroendegapet mellan Reinfeldt och Juholt, eller till den enorma skillnaden i tilltro till moderat respektive socialdemokratisk förmåga att sköta ekonomin, tycks det omöjligt för S att bryta M:s dominans. Men valet 2014 avgörs inte av S-interna våndor på nyåret 2012 utan av hur regeringen möter den ekonomiska nedgång som väntar och, hur väl man lyckas att lägga ut en attraktiv linje för framtiden.

Det räcker inte heller att M klarar sig bättre än S för att det ska bli fortsatt borgerligt styre; många fler partier är med i leken. En stark varningssignal är att Alliansen bara med nöd och näppe lyckas samla mer än 50 procent i mätningar som görs när socialdemokratin är helt under isen.

Erfarenheterna från krishösten 2008 har fått en del att tro att lågkonjunktur och prövning numera med automatik gynnar de borgerliga, men det är inte säkert. Finanskrisen blev speciell för Sveriges del. Exporten säckade ihop, vilket slog hårt mot BNP och de anställda i industrin, men många andra fick det bättre ekonomiskt tack vare jobbskatteavdrag, höjd lön och sänkta räntor. Det återstår att se vad som händer ifall en ny nedgång också blir inhemsk och drabbar bredare. Inte minst arbetslöshetsfrågan kan bli plågsam för regeringen. Folk gillar sina jobbskatteavdrag, men hur övertygad är man om att de skapar jobb?

Helgerna är över. Sluta nu gotta er åt Juholts våndor och skruva upp ambitionsnivån. Det vore bra för er själva men framför allt för Sverige.

Satsa inte bara på kortsiktig sysselsättningspolitik. I än högre grad behövs långsiktigt ledarskap för mer företagande, innovation och jobb. Det viktigaste är inte enskilda reformer utan att visa beslutsamhet och uthållighet i att göra Sverige till ett land som frigör och lockar till sig investeringar, entreprenörskap och talang.

Valfrihet och företagsamhet är självklara inslag i 2000-talets välfärd, men i kölvattnet av höstens skandaldebatt gäller också för de borgerliga att ta initiativet i arbetet för höjd kvalitet: Ringa in kärnan i det offentliga uppdraget: Ge skattebetalarna valuta för pengarna. Se till att brukarna får effektiv, vänlig och värdig service.

FP, C och KD måste få i gång egen politikproduktion över hela linjen. Behovet är akut. Enligt Novus tycker sammanlagt fyra procent (!) av väljarna att något av dessa tre partierna är ”tydligast” i svensk politik. Se det som ett järtecken: om inget händer väntar sotdöden.

Ge Alliansen en renässans. Nu har den devalverats till en vanlig koalitionsregering. Sådant slöseri med en banbrytande politisk investering har ingen råd med.