Egentligen tror jag på Kristdemokraterna. Det finns nog utrymme i svensk politik för ett parti som värnar de frivilliga gemenskaperna mot statliga pekpinnar, och som dessutom menar att politik ska vila på värderingar.

Göran Hägglunds vision om Kristdemokraterna som ”politikens gränspolis” är i grunden god och välbehövlig. Men den grusas tyvärr en aning då partiet självt går över gränsen för vad politiken borde göra.

Det skedde senast igår då barn- och äldreminister Maria Larsson meddelade att Socialstyrelsen får i uppdrag att utreda ett förslag om ”separationsteam”. Dessa ska i offentlig regi kunna ge hjälp och stöd till föräldrar och barn under skilsmässor, för att göra processen så smärtfri som möjligt.

Inget fel med det målet. Men man kan fråga sig hur KD hade reagerat om ett parti på vänsterkanten velat ge det offentliga en viktigare roll vid skilsmässor. Hägglund hade sannolikt fördömt förslaget och pekat på det som ett typexempel på hur politiker ger sig in i sfärer där de inte hör hemma.

Visst måste det offentliga spela en viss roll, exempelvis i lägen då ena föräldern vägrar att betala underhåll. Men skilsmässan som helhet regisseras bäst av familjerna själva.

Det är synd att frågor som denna får överskugga vettiga saker som partiet gör. Ett exempel är Hägglunds engagemang i frågan om frilligbaserat sjukvårdsarbete.

De ideella insatser som organisationer som Röda korset genomför hotas av Socialstyrelsens lagtolkning, som menar att vårdpersonal måste ses som tjänsteut-övande även i fritid. Då skulle de administrativa rutinerna bli för tunga och verksamhetens existens hotas. Det är bra att Hägglund lovar att se över regelverket, för att främja det civila samhället.

Här är en viktig strid för politikens grindvakter. Man borde ägna sig mer åt sådant,istället för att ge sig in i sfärer som man själva vill freda från politiker.