Näthat och hot för människor som är verksamma i den offentliga debatten håller på att bli ett stort problem, det är helt sant. Men när Uppdrag granskning tog sig an detta i onsdags var perspektivet nästan helt begränsat till kvinnor som attackeras för att de har vänsteråsikter.

Näthat, kan jag meddela, drabbar även kvinnor som inte är vänster. Det är likheten. Den slående skillnaden är att hatet från vänster ofta letar sig in i etablerade sammanhang.

Några exempel: I somras skrev Sara Skyttedal, vice ordförande i Kristdemokraternas ungdomsförbund, att hon är kritisk till Pridefestivalen. Festivalen är sexfixerad, exhibitionistisk och missgynnar homosexuella, menade hon. För detta möttes hon av aggressiva, osakliga påhopp från etablerade journalister och tyckare. Längst gick förmodligen Alexander Bard med: ”WHO ASKED YOU FOR YOUR FASCIST OPINION? We are NOT HERE TO PLEASE YOU! Fuck off, BITCH!”

Detta drabbar för övrigt inte bara kvinnor. Förra sommaren skojade vänstertidskriften Galago om att man skulle skjuta Per Gudmundson, ledarskribent på SvD. När SvD gjorde en JK-anmälan hånades Gudmundson som lättkränkt. Simon Fors, som sitter i kommun- respektive landstingsfullmäktige för Vänsterpartiet i Pajala och Norrbotten, skrev på Twitter: ”Alla tänkande människor förespråkar väl Per Gudmundsons avrättning?”

Sajten Vita kränkta män hänger regelmässigt ut och hånar män som inte anses vara tillräckligt jämställda eller vänster. Denna sajt och dess upphovsman hyllas i etablerade medier som skojig och progressiv.

Den borgerliga debattören Alice Teodorescu har mordhotats för sina åsikter om integration och jämställdhet – bland annat för att hon inte är feminist. Om henne kan man läsa att man ska ”osäkra bössan” när man ser henne, och läsa det hon skriver för att ”odla sitt klasshat”.

Kollegan Johanne Hildebrandt, också kolumnist på den här sidan, hotas med att hon ska våldtas och dödas. Hon berättar att näthatarna blir mer aktiva varje gång Åsa Linderborg eller Jan Guillou på Aftonbladet attackerar henne som krigshetsare.

”Hatet från vänster är värst,” sade hon när vi sågs i veckan. ”Man ser det som att man har ett moraliskt företräde, att man kan vräka ur sig vad som helst.”

Tyckare som alltså skulle skrika i högan sky om Skyttedal, Teodorescu, Hildebrandt eller jag tjänade mindre än män, eller utsattes för härskartekniker i ett styrelserum, drar sig inte för att skriva att vi är äckliga, idioter och fascister. Och det är inte bara nättrollen. När Aftonbladets ledarsida ägnade två artiklar åt att finna likheter mellan mig och Anders Behring Breivik – barnamördaren – hade jag samma farhåga som Johanne Hildebrandt: Att sådant ger fler och mer aggressiva påhopp från hatare. Sådana som håller med V-ledamoten Simon Fors när han skriver att ”inga moderater förtjänar nåt annat än bly.”

Så ser hatet från vänster ut. Det goda, fina hatet, det som drabbar män och kvinnor för att vi inte är tillräckligt pacifistiska, queer, feministiska eller bara vänster.