Krönika | Värna den personliga integriteten
Personlig integritet kan varken mätas eller vägas, och den saknar prislapp. Den går inte att se eller höra och den praktiska nyttan är oklar. Höjer den BNP? Förbättrar den fördelningsprofilen? Ingen som vet.
Integritet är som kärlek och frihet. Den är värdefull inte som medel utan som mål i sig. Den ska respekteras därför att det är fel att inte skydda den, och det har i ljusare stunder också varit lagstiftarnas linje. Med Europakonventionens ord: ”Alla har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.”
Integritetsskydd försvarar en fredad zon: en plats där människan kan göra vad hon vill så länge hon inte kränker andra. E-handelskammarens begåvade chef Nicklas Lundblad har uttryckt det som att vi inom privatsfären ”kan testa oss fram, pröva attityder, beteenden och åsikter utan att de omedelbart måste trumpetas ut för världen. Den personliga integriteten ger oss ett förändringsutrymme där vi kan växa som människor.” Eller,
skulle man kunna tillägga, avstå från växande. Att vara fri är inte bara rätten att vara duktig, det är också rätten att ha ett sämre jag.

Fullständig öppenhet finns bara på kliniken och kasernen. ”Transparens” har blivit ett modeord, delvis på goda grunder, men den totala transparensen innebär också den totala kontrollen. Tänk bara på hur JRR Tolkien i Ringen låter ondskan framträda i form av ett aldrig sovande, ständigt granskande, öppet öga.
Integriteten är inte det enda samhällsvärdet utan måste balanseras mot trygghet och annat eftersträvansvärt. Även SvD argumenterar ibland för inskränkningar. Men det är olycksbådande när integriteten, och det tycks mig vara så, allt oftare betraktas som något extravagant och nästan osunt.
För några år sedan lyssnade jag till ett telefonväkteri om kameraövervakning i kollektivtrafiken. Nästan alla som ringde var för - och det finns rimliga skäl för den åsikten. Men det var fascinerande med hätskheten emot de skeptiska. ”Vad är de ute efter? Vad har de att dölja?”
Här fanns ingen känsla av att det helt enkelt kan kännas obehagligt att bli registrerad när man rör sig i sin stad, och att det obehaget också är värt sin respekt.

Det vore bra om fler inte bara kände utan också gav uttryck för obehag inför register och kontroll. I dag är opinionsbildningen begränsad till en liten grupp intellektuella. Politiskt verkar frågan ganska död.
Men när integriteten väl behöver inskränkas är det viktigt att det inte går för lätt, att det finns känsla för att det är något gott som offras för att ett annat gott ska kunna uppnås. Liksom att det någonstans finns en yttersta gräns: integritet på vilken vi inte gör avkall.
Borde inte reaktionerna på idén om heltäckande DNA-register ha varit lite mindre tillbakalutade? Är det verkligen bara praktiska problem förknippade med att staten säger till nyblivna föräldrar att deras barn en dag kan bli mördare, och att man därför kräver prov på deras arvsmassa?
Borde vi inte reagera starkare mot att EU-länderna vill att medborgarnas e-post,
webbsidesbesök och mobilsamtal ska registreras slentrianmässigt? Hur rimmar det t ex med Europakonventionen?
Borde vi inte vara mer alerta inför individigenkännande övervakning (video plus mjukvara) på allmän plats, mikrochips inopererade i kroppen, RFID-chips i konsumentvaror och alla andra nya kartläggningstekniker? (Pär Ström beskriver dem i sin ögonöppnande Övervakad (Liber, 2003)).
Borde vi inte vårda arvet lite bättre från debatterna om personnummer, folk- och bostadsräkningar och metropolitprojekt?
Jo det borde vi.
Det finns alltid en risk för att insamlad information missbrukas eller hamnar i orätta händer. Glöm den grumliga tanken att det bara är ”de andra” som drabbas. Allt från personliga läsvanor och sjukdomar till affärshemligheter riskerar att avslöjas i ett samhälle som är likgiltigt inför integriteten.

För inte så länge sedan fanns en hel genre i svensk skönlitteratur som uppehöll sig vid riskerna för individens utplåning och underordning under Systemet. Det handlade inte alltid främst
om integritet, men integritet var alltid en del av helheten. Stig Strömholms Den hösten, Kenne Fants Monismanien, Sven Delblancs Moria land och Anderz Harnings Mogadondalen är några exempel. Böckerna utgjorde alls inget gemensamt idéprojekt, men de fungerade som känsliga antenner för hotfulla signaler från en möjlig framtid.
Jag läser kanske fel sorts romaner nuförtiden, men det känns som att det är länge sedan man mötte den sortens lyhördhet. Intellektuella som Pär Ström och Nicklas Lundblad är ganska ensamma på barrikaden. Ett tecken på att allt är gott och väl? Jag tvivlar.