Det har blivit med företagandet som med naturen. Allt fler känner starkt för miljön, men allt färre kan se skillnad på en lind och en alm. På motsvarande sätt har företagandet fått en allt större fanclub av Almitjänstemän, Tillväxtverkare, kommunala näringslivssekreterare, avknoppningskonsulenter, inkubatorföreståndare och EU-bidragsjägare.
Men trots omsorgerna från detta företagsfrämjande komplex har företagarna minskat i antal. De var färre 2008 än 1995 och deras andel av Sveriges befolkning i arbetsför ålder hade minskat från 7,8 till 7,0 procent. Som lök på laxen har nyföretagandet varit väldigt svagt under lågkonjunkturens 2009.
Här finns ett jättestort framtidsproblem som inte får den uppmärksamhet som det förtjänar. Vi vet att det är i småföretag och framför allt nystartade, snabbt växande företag – gaseller – som nya arbetstillfällen uppstår. Av alla nya nettojobb i Finland 2003-2006 kom 90 procent i de fem procenten gasellföretag. Studier från Kanada, USA, Tyskland och Sverige ger samma sorts besked. Ingen annan sektor spelar tillnärmelsevis samma roll just för jobbskapandet.
Tyvärr sätter det inte sin prägel på politiken. Till vänster är man osäker på om det över huvud taget ska få finnas lönsamma tillväxtföretag i expansiva branscher som sjukvård och omsorg.
På Socialdemokraternas partikongress i höst väntar en kraftmätning, som kan sluta i krav på förbud. Glöden och engagemanget finns i de ständiga kraven på pengar till landsting, kommuner och Amspolitik. Alltid mer, aldrig nog.
Alliansen är mindre enkelspårig, men visst hukar man under de S-märkta problemformuleringarna. De stora satsningarna i statsbudgeten för 2010 har med annat än företagsamhet att göra. Kommuner och landsting får en engångssumma på 17 miljarder och bidraget till kommunsektorn ska höjas med fem miljarder om året från 2011 och framåt. Nästa år lägger man nästan fyra miljarder extra på den sorts Amsinsatser som Moderaterna har brukat älska att häckla: allt från coachning till ”aktiveringsinsatsen Lyft”. Det är som om De rödgröna skulle ha störtat in på Wild’n’Fresh för att stödäta sallad.
Man kan säga en hel del om landstingsbidrag och aktiviseringsinsatser, men en sak är klar: de lär inte ge något Lyft för gasellföretagandet.
Regeringen motiverar miljardrullningen med att man måste undvika en upprepning av 1990-talet, då utanförskapet ökade snabbt i krisens spår och envist vägrade att komma tillbaka ner igen. Ambitionen är det inget fel på, men är det verkligen säkert att den främsta förklaringen till vad som skedde är att Göran Persson valde fel sorts arbetsmarknadspolitiska program? Handlar det inte om att S-regeringen gav tusan i företagsklimatet och att nyföretagandet blev för klent?
Företagandet finns nästan alltid med på ett hörn när Fredrik Reinfeldt presenterar regeringens jobbpolitik, men det är nästan aldrig huvudsak. Ändå står och faller politiken med att tillräckligt många människor finner det mödan och risken värt att starta eget, låna pengar, sätta huset i pant, expandera och anställa medarbetare. Jag vet att företagarna inte är den största väljargruppen och att företagarfrågorna inte kommer på tio-i-topp när väljarna ska lista sina prioriteringar, men jag tror ändå att det vore klokt om ministrarna lät mer som Janne Carlzon och mindre som Allan Larsson. Det skulle sporra förvånade företagare, det skulle få människor att se på företagarbanan med nya ögon och det skulle successivt ändra den politiska dagordningen.
Allra bäst är det förstås om retoriken kan gå i takt med politiken, så att vi får uppleva fler initiativ av de senaste dagarnas typ. I fredags presenterade Maud Olofsson tio reformer, som gör trygghetssystemen mer anpassade till företagarnas verklighet. Hittills har de fått betala men haft små möjligheter att få tillbaka, men nu ska det bli ändring. Inte minst ska man få en bättre sits under tiden från att man lämnar en anställning till att man fått luft under vingarna i egen verksamhet: det borde främja det viktiga nyföretagandet.
Igår kom dessutom det välkomna beskedet om en sänkning av egenavgifterna med 1150 miljoner per år. När man lägger det till valfrihetspolitiken i välfärden, Alliansens strama syn på offentlig näringsverksamhet, avskaffandet av förmögenhetsskatten, satsningarna på infrastruktur och avdraget för hushållsnära tjänster summerar det till en näringspolitik som gör skillnad.
Fast om man hade nöjt sig med att ge kommunerna och Arbetsförmedlingen halva beloppen och satsat det som blir över på lindrade företagarskatter, så hade skillnaden blivit fördömt mycket större. Och att verklighetsanpassa Las kostar inte en krona.
PJ Anders Linder är politisk chefredaktör på SvD.
