Det statliga tv-bolaget SVT har på sistone fått hård kritik för en planerad nedprioritering av samhällsjournalistiken. 30 miljoner kronor ska skäras bort från nyhetsområdet till förmån för fler lekprogram för vuxna. Dokument utifrån läggs ned och ger plats åt en ny, ännu oskriven, svensk dramaserie.
Den förre programdirektören Mikael Olsson gick för en tid sedan till hård attack mot SVT-chefen Christina Jutterström på DN Debatt. Han beskrev nyorienteringen som en ”kupp” och public servicetanken som förlorad. Därefter har kritiken luftats på många håll, och Jutterström fäktar vilt i försvar. Senast i går försvarade hon sig på Brännpunkt, mot åtta medarbetare vid SVT:s undertextavdelning. ”SVT monterar ned sin särart”, menade de. Inte då, säger chefen.
Min uppfattning är att hela public service-idén är feltänkt. Det är inte mer angeläget med statliga tv-kanaler än statliga dagstidningar.

Christina Jutterströms allt glättigare SVT är emellertid sju resor värre. Att tvinga alla
människor med tv-mottagare att betala licenspengar till nyhetsprogram och valdebatter är en sak, men det är ännu värre att därtill tvinga dem att betala för sitcoms och dokusåpor som finns i överflöd i de reklamfinansierade kanalerna.
Viasat erbjuder till exempel ett paket med 40 kanaler för 99 kronor i månaden, 40 procent billigare än SVT-avgiften. Sex av dem är visserligen statliga, men bland de 34 andra får abonnenten bland annat sex nyhetskanaler, fyra dokumentärkanaler och TV4:s fyra olika inkarnationer med dess breda utbud. Trots att det går att vara en nog så informerad samhällsmedborgare med blott dessa 34 kanaler får man inte äga en tv utan att betala för SVT:s utbud.

Om vi nu ska ha public service-kanaler borde de producera och sända sådant som privata kanaler av olika skäl inte vill sända. Dels program som är för dyra att producera men ger tittarna värdefull förståelse för hur samhället och statsmakten fungerar, dels program som är så specialiserade, så smala, att de inte kan dras runt på en fri marknad men ändå betraktas som omistliga för rimligt informerade medborgare.
Svensson, Svensson är tydligen populärt i folkdjupet, men är det verkligen en statlig kärnuppgift att tillhandahålla något slags folkhemshumor? Vita huset och Six feet under är förstklassiga serier, men det är svårt att tänka sig att de måste finansieras med licenspengar. Idrottsevenemang likaså, men där har även SVT krupit till korset och tagit in annonspengar, förlåt, ”sponsringspengar”.

SVT hänvisar till att tittare under 44 år vill se mer drama och långfilm, men därav följer inte att det måste tillhandahållas av staten, vars monopol bröts för nästan 20 år sedan. Ska vi aldrig bli vuxna nog att själva välja kanaler?