Glasbitarna i maten börjar likna en epidemi. Nu är det inte bara i kycklingprodukter som de dyker upp. I falukorv, oxpytt på påse, micromat och till och med i frukt har det hittats glasbitar.
Det är för många glasfynd för att vara olycksfall.
Även när man räknar bort något fall som är obetydligt, och normalt inte ens skulle rapporterats. Även när man räknar bort någon eventuellt psykiskt sjuk copycat som läst tidningen och sedan härmat. Och även när man räknar bort pojkstrecken. Det är för många händelser. Men låt oss hoppas att företeelsen är isolerad. Att det bara är en perso n eller två som står bakom.
Attentat mot fjäderfäindustrin , eller mot djuruppfödningen, är inte särskilt ovanliga. Sverige har sedan drygt femton år en utvecklad aktivistisk djurrättsrörelse, som står under kontinuerlig granskning av Säkerhetspolisen. Redan 1994 anlades den första branden. Naturligtvis riktas misstankarna dit.
Det är lätt att föreställa sig logiken. Den industriella kycklinghanteringen och slakten är inte sällan en, förlåt ordvalet, hjärtskärande process att beskåda. Att få folk att avstå från kyckling vore en stor framgång för djurrättsaktivisterna. Att tillfoga Lantmännen Kronfågel ekonomisk skada vore också stort enligt samma logik.
Men djurrättarna brukar inte göra så här.
Det är som med chipsbränderna i varuhusen i Södertälje. Där var det också självklart att rikta misstankarna mot extremvänstern. Då dessutom med en historisk tradition att luta sig mot. Röda arméfraktionen började ju med att bränna ner varuhus. Ulrike Meinhof tyckte visserligen att det var osannolikt att varuhusbränder skulle leda till revolution, så man bytte till mord och kidnappningar istället, men från början gällde varuhusbränder. Man var dock väldigt noga med att ta på sig skulden för bränderna. I Södertälje har det efter en månad inte synts till några kommunikéer, bortsett från några klistermärken som det är osäkert om de hade någon koppling till mordbränderna. Mycket talar för att det inte var vänsterextremister som brände ner varuhusen. De brukar inte göra så.
Likadant är det med glasbitarna i kycklingen. Men här finns det inte ens någon historia av matvarusabotage att tala om. Djurens befrielsefront publicerar både aktivistrapporter och fotografier från utförda sabotage. Det rör sig om utsläppta minkar och höns, vandalism och hot mot pälshandlare, och någon enstaka utbränd slakterilastbil. Allvarlig brottslighet, förvisso, men normalt inte i syfte att fysiskt skada människor. Man har hotat med gift i maten, men inte faktiskt förgiftat. Bite Back Magazine , den internationella djurrättsaktivismens amerikanska husorgan, har rapporter från hela världen. Inte heller där tycks det förekomma glasbitar i kyckling som metod.
Ännu, vill säga. Man kan tycka att rikskriminalens uttalande i går, om att det är osäkert om det ligger brott bakom glasfynden, är onödigt skeptiskt. Men faktum är att det bästa som kan hända nu är att företeelsen med glasbitar i maten dör ut innan det verkligen blir en epidemi. Då är det bra av polisen att försöka agera avkylande på hetsporrarna i pressen.
För om djurrättsaktivister börjar tro på glasmetoden som en verksam idé, då har vi ett verkligt stort problem. Djurrättarna är utspridda över hela landet och har god återväxt. Rättsväsendet har inte lyckats stoppa dem förr. Om de började tävla med varandra i glasplantering skulle ingen frysdisk gå säker.
