”Natt över Judaland, natt över Sion. Borta i västerrand slocknar Orion.”

Hur nördigt än det verkar, så var det dessa verser som fick mig att i de tidiga tonåren uppmärksamma Gläns över sjö och strand ( Betlehems stjärna), en av de vackraste julvisorna och psalmerna i Sveriges kristna sångskatt och ursprungligen en dikt i Viktor Rydbergs roman Vapensmeden. Jag var intresserad av astronomi, hade eget teleskop och räknade solfläckar och sökte fastställa magnituder på de vanligaste variabla stjärnorna.

Det angivna väderstrecket föreföll dock vara fel. Orion är en vinterstjärnbild och står i december högt upp i himlen natten igenom. En faktor att väga in var Lukasevangeliets uppgift att Herrens ängel berättade om glädjebudet om Jesu födelse för några herdar i trakten, vilka var ute och vaktade sin hjord om natten.

Detta borde handla om våren, då betesdjuren föder ungar och behöver vaktas på nätterna. Och på våren går Orion ned i väster tidigt på kvällen.

Rydberg hade väl mest sökt ett rimord på Sion, och ändå fått det rätt.

Men bortom astronomin kom texten som helhet, och de omständigheter under vilka sången framfördes, att fungera som ännu en introduktion till svensk kultur och ytterligare en nyckel till det svenska språket.

Några år tidigare hade jag lärt mig utantill alla strofer av Internationalen i Henrik Menanders översättning (mera nördighet). Även om det handlade om skamliga politiska omständigheter, har jag aldrig ångrat att versrader som denna fortfarande är kvar i mitt minne: ”I höjden räddarn vi ej hälsa, ej gudar, furstar stå oss bi. Nej, själva vilja vi oss frälsa och samfälld skall vår räddning bli”.

Född i Turkiet och angelägen att lära mig mitt nya lands språk så bra som möjligt, öppnade sådana rader många språkdörrar: Vem var ”räddarn i höjden”? Vad var att ”stå bi”? Att ”frälsa”? Och vem eller vad var ”samfälld”, som skulle bli vår räddning?

Men Betlehems stjärna var mer än arkaiska ordvändningar. Sången gav tillträde till ett vidare sammanhang. Här varseblev man svensk kristen hävd om en direkt relation till evangelierna, utan mellanhänder, och en enkelhet sammanvävd med lokal förankring. (I Rydbergs dikt förekommer åtskilligt som mer har med Sverige än Sion att göra: ”Herden, som sover trött ute å fjället / barnet, som slumrar sött inne i tjället.”) Den litterära traditionen länkade till Lagerlöfs Jerusalem, Strindbergs Till Damaskus och Lindströms Himlaspelet. Vidare fanns, precis som i Rydbergs Tomten, en översinnlighet, transcendens, som tydligt bar på en platsbunden prägel.

Betlehems stjärna är en klassiker, eftersom den fortsätter att tala till oss. Varje sångartist värd namnet har genom åren spelat in sin version, nu snart 120 år efter Alice Tegnérs första tonsättning.

Slutligen, med anledning av en ständigt återkommande diskussion så här års: Ja, det var i samband med en skolavslutning i kyrkan inför jullovet, som jag för första gången hörde om hur Orion slocknade i västerrand.