Det finns inte något behov av att svartmåla det ekonomiska läget. Det är illa som det är. I Konjunkturinstitutets senaste prognos krymper ekonomin med omkring 4 procentenheter både i år och nästa år. När finansminister Anders Borg kommenterade prognosen verkade han snarast tycka att den var i underkant.
OECD gör också en deprimerande lägesbedömning. Ekonomin i OECD-länderna minskar med dryga 4 procentenheter och den globala ekonomin visar ett minus på nästan 3 procentenheter. 2010 ljusnare det något. Men för den starkt exportberoende svenska ekonomin dröjer det innan det vänder.
För den brokiga samling av krisdemonstranter som gjorde Londons gator osäkra i samband med G20-mötet är slutsatsen att Capitalism isn´t working (en del tryfferar budskapet med att demokratin är en illusion). I stället föreslås lösningar som för tankarna från tillväxt till permanent missväxt.
Och slutsatsen är snarare att krisen visar att marknadsekonomin fungerar: det som plågar oss är en reaktion på att något var galet.
Reaktionen ska också ses i perspektiv av att världsekonomin sedan den förra krisen i början på 90-talet (med ett par undantagsår) har gått otroligt bra. Så också i Sverige. Både 2004 och 2006 uppgick tillväxten till över 4 procent. Till och med under 2007 när ekonomin började mattas presterade Sverige bättre än vi brukar. Sedan kom smällen.
Bonusar har ju hamnat i skottgluggen, men det är en rad faktorer som bidrog till att priset på risk blev felaktig, något som i sin tur resulterade i att kapital allokerades till delar av ekonomin på ett sätt som bara kunde sluta med en bubbla. Och när bubblor spricker gör det ont.
Det hade kunnat ha gjort mindre ont om inte president Bush hade låtit investmentbanken Lehman Brothers gå i konkurs. Det skedde med den goda tanken att visa att den som tar risker också måste stå dem. I stället skapades en global osäkerhet på finansmarknaden som lett till att det blivit nödvändigt för staten att gå in som garant för överrisken.
Nu råder både finanskris och depression. Det kan förstås inte ett G20-möte ändra på i ett trollslag, men det är ändå oerhört positivt att man enats på två centrala punkter. Å ena sidan får Internationella valutafonden (och andra internationella institutioner en rejäl kassaförstärkning) för den akuta makroekonomiska krishanteringen. Å andra sidan, vill man rida spärr mot protektionism genom att återstarta frihandelshandelsförhandlingarna i Doha-rundan.
Samtidigt är det välkommet att man inte enats om bindande åtaganden om nationella stimulanser för att hålla efterfrågan uppe. De bör just vara nationella.
Det har varit för mycket snabba kolhydrater i världsekonomin och på G20-mötet skulle man enas om receptet både för att få ekonomin på fötter och att på sikt få en mer balanserad och långsammare ämnesomsättning. Kort sagt GI.
Viktigast nu är att få bort de ruttna krediter som sitter som proppar i det finansiella systemet och att ta fram genomtänkta regelverk som lägger band på risktagande utan att ta kål på den goda marknaden.
