Kommentar | Könsdressyren
”Min dotter fick ett modellflygplan i julklapp, hon skulle inte leka med dockor, minsann! Två år var hon, och elektriker eller åtminstone tekniker som pappa skulle hon bli.
Nå, hur blev det med flygplanet?
Jo, hon satt och tittade på det en stund, sedan bäddade hon ner det i docksängen!”
Denna rörande berättelse från en läsares verklighet visar hur djupt rotade människans traditionella könsroller är. De flesta av oss har sett det hos våra barn.
Men det är en sanning som är tabubelagd bland eliten i vårt genompolitiserade samhälle. På politikens och mediernas kommandohöjder härskar tron att könet är en social konstruktion och påverkbarbar av sociala ingenjörer.
I artikeln Könsdressyr riktas mot hemmet (5/11) ifrågasatte jag denna statsfeministiska ingenjörskonst. Jag har aldrig fått så många positiva reaktioner på en artikel sedan jag började skriva. Artikeln tycks ha träffat en förtryckt opinion i folkhemmet.
Läsarna känner igen sig och uttrycker både glädje och förvåning
över att få läsa sina egna politiskt inkorrekta tankar i en svensk tidning. Det händer inte ofta.
Särskilt uppskattat, men ovanligt, tycks det vara att på anglosaxiskt vis häckla makthavare med ironi och humor. Många läsare tackade för ett riktigt gott skratt.
Genussocialisterna har däremot visat sig vara riktigt humorbefriade. Just därför är det så roligt att driva med dem. Det är inte politikerförakt - det är bara ett roligt sätt att granska makten.
Riktigt arg på mig blev Göteborgstidningens krönikör AnnaCarin Andersson (6/11). Krönikan Pojkar i blått och flickor i rosa verkar ha kommit till i all hast och under affekt; hon citerar mitt namn fel (”Elsie Carlsson” - vem är det?). Expressen/GT är numera den samlade statsfeminismens språkrör. Deras feministiska krönikörer med Linda Skugge i spetsen är översteprästinnor i könsinkvisitionen. Där har jag inte oväntat befunnits skyldig till könsförräderi och ”stenåldersåsikter”.
Genussocialismen försvarades av Margareta Winbergs förre presssekreterare och
en psykologistuderande i sura mejl till ledarredaktionen. Fler projekt à la Tittmyran & Björntomten var budskapet.
När jag längtade som mest efter en antifeministisk terminator fick jag ett läsarmejl om en ny folkrörelse - Antifeministiska samfundet (www.antifeminist.nu) med 2 213 medlemmar (jfr Attacs cirka 3 000). De diskuterar föredömligt skillnaden mellan feminism och jämställdhet, och förespråkar jämställdhet. Snart utges ett illustrerat antifeministiskt manifest, författat av Kalle Strokirk. Det har chansen att bli årets mest nedtystade bok.
En manlig läsare påpekade om min artikel att ”det inte finns en man i vårt land som skulle våga skriva så”. Det är nog tyvärr sant. Den feministiska åsiktslikriktningen i medierna gör det nästan omöjligt för män att delta i könsrollsdebatten. Ranelidfejden i Expressen har visat att män kan ifrågasättas för att de är män.
”Numera är det viktigare vad man har i byxorna än i huvudet”, skrev en annan manlig läsare bittert.
SvD borde lyssna mer på de så kallade
bildade klasser som hon själv tillhör, skriver en fil dr i idéhistoria. Hon tycker att min artikel inte håller de vetenskapliga kvalitetsmått som hon som bildad, mångårig SvD-läsare har rätt att kräva. Min artikel ”hör hemma i Sverigedemokraten eller något ännu obehagligare forum.”
Ja, vi är verkligen dåliga, otidsenliga, obildade och odresserade människor i genuselitisternas ögon. De vill verkligen ha ett nytt folk. De vill att vi ska bli som de själva - intoleranta, humorbefriade och osexiga.
