Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson skrev om det redan på 1990-talet. Generationskrig skulle uppstå när äldre och yngre generationer i en nära framtid skulle göra anspråk på samma skattepengar. 40-talisterna ansågs redan ha levt upp de pengar som borde ha sparats i ladorna för kommande behov. Följaktligen gick Åsa Moberg, 40-talisten framför andra, ut i försvar och kallade sin motdebattör lillgammal. Idag sitter Kristersson i regeringen och Åsa Moberg har kommit ut som Timbroförfattare.

Generationsproblematiken är nu allmänt vedertagen och kallas idag demografisk. ”Generationskrig” har bytts ut till det något mindre konfrontativa ”befolkningspuckel” och om den stundande utmaningen råder konsensus.

Sveriges kommuner och landsting (SKL) har sammanfattat det hela ur sitt perspektiv och meddelar att de kommande 10 åren måste välfärdssektorn rekrytera 42000 personer årligen (enligt rapporten Här finns Sveriges viktigaste jobb). Dels för att befolkningsandelen gamla och mycket unga som behöver vård och omsorg ökar, dels för att sektorn väntar stora pensionsavgångar. Enligt SKL kommer mer än var tredje anställd i välfärdssektorn att gå i pension mellan åren 2010 och 2019.

SKL tar i sin rapport utgångspunkt i frågan hur framtida personal ska attraheras att söka sig till, och stanna i, välfärdssektorn.

Med den nyligen utgivna romanen Jag ska egentligen inte jobba här (Ordfront) av Sara Beischer i färskt minne känns SKL:s rapport högaktuell. Beischer beskriver synen på arbete i äldreomsorgen som något temporärt och som ett yrke man egentligen inte söker och än mindre stannar i.

Välfärdssektorn kommer att behöva engagerad och kunnig personal och ambitionen bör vara att attrahera medarbetare som bidrar till kvalitet och som stannar för att utveckla såväl sig själva som arbetsplatsen. Äldreomsorg och kommunal service får inte bli en uppsamlingsplats för sommarjobbare och vikarier på väg någon annanstans.

Krisinsikt verkar finnas liksom ambitioner att analysera behoven. Det kan i nästa steg vara frestande att börja tala om kommunal management, employer branding (sid 37 i SKL:s rapport), skriva kommunikationsplattformar och sedan slå sig till ro. Betydligt mer grundläggande förändring än så krävs.

Det handlar om möjlighet till löne- och karriärutveckling. Ett brutet monopol för fler arbetsgivare och för en tydlig maktförskjutning från politiker till verksamhetens enheter och de anställda. Strukturförändring snarare än fasadrenovering.